myaraq

Idag är det 29 maj. Det är på sätt och vis en kulturhistoriskt väldigt stor dag.

 

För 29 maj, Walk on the wild side, den kan dom!

Jag har fått en telefonkatalog.

Jag trodde inte de fanns längre. Jag vet inte ens vad jag ska ha den till.

Om jag har tur går något bordsben av så att jag kan lägga telefonkatalogen under benet för att rädda min frukost men om inte det händer har jag svårt att tänka mig hur jag ska få användning för den här. Om jag hade haft en brasa hade jag kunnat elda med den, men jag har ingen brasa. Och det blir hemskt dumt om jag eldar med den ändå, hemskt dumt till och med om det kommer massa sexiga brandmän hem till mig. Och jag tänker inte bli alldeles dunderelak och slå folk med telefonboken emellan, sådär så att man kan slå jättehårt utan att det blir blåmärken heller. Så... Vad ska jag ha den till?

För ni menar väl ändå inte att man fortfarande använder telefonböcker? Liksom, använder dem för att hitta ett nummer, menar jag. Det är ju sjukt omodernt.

Jag lyckades få ihop ett förkläde. Jag är rätt så stolt för det är första gången jag har sytt på frihand, men man ska inte titta för nära.. Jag har nämligen fuskat med vissa sömmar och sen så fransade sig tyget lite på några ställen. Och sånt orkar jag inte med.

Men här har ni det iallafall - mitt randiga förkläde.

 

Jag fattar förresten inte hur modebloggarna får till de där snygga dagens-bilderna. Min blev bara stökig, spegeln är smutsig, i bakgrunden står källsorteringen och jag ser ut som någon Mumin-mamma?

Är det konstigt att jag inte gillar tandläkare? Sist jag var hos tandläkaren utsattes jag för ett av deras sjuka sadistskämt:

"Ditt tandkött blöder", sa tandläkarsadisten och tittade anklagande på mig.

Då blev jag lite sur. "DET ÄR VÄL INTE SÅ KONSTIGT ATT MITT TANDKÖTT BLÖDER, DU HAR JU NYSS TRYCKT IN DITT LILLA VASSA NÅLINSTRUMENT ÖVERALLT DÄR DU KOM ÅT! OCH NU SÄGER DU ATT JAG BLÖDER?! BLIR DU VERKLIGEN FÖRVÅNAD ÖVER DET?"

Fast eftersom jag hade tre händer i munnen kunde jag inte säga det utan läst mest som Chewbacca. Ghaarrehgahaaaarrh!

Ja just det och vems fel är det då?

Jag vet inte riktigt vad den uträkningen baseras på men det låter ju rätt bra. Fett med cash. Nu är det alltså bara att vänta på att massa häftiga erbjudanden, goodiebags och kändisskapet för mitt "personliga varumärke" börjar trilla in.

Sen ska jag unna mig något riktigt fint för min första blogglön. Kanske ett par Converse och en lunch på fik. Utan kaffe, för det har jag inte råd med. Sen tog lönen visst slut.

Kompis, det går eh.. inte bra nu.

Uppsatsen är uppskjuten - det blir inlämning i höst tillsammans med alla andra grupper i klassen. Endast två grupper blev klara i tid. (Om min klass är mycket ambitiös? Jadå.)

I tisdags glömde jag att kliva av spårvagnen. Jag upptäckte det när jag hade åkt två hållplatser för långt och då fick jag kasta mig ur vagnen på ett mycket ograciöst sätt. Inte snyggt.

I morse fick jag en kallsup i duschen. (!?!)

Nu tänkte jag sätta mig och försöka sy ett förkläde. Det betyder att jag alldeles säkert kommer lyckas ställa till med något trassel. Jag är nämligen inte så bra på att sy och det verkar ju som att jag är inne i ett lite negativt flow här.

Randigt loppistyg ska bli till ett förkläde - önska mig lycka till

Här får ni en ledtråd till hur mitt liv har sett ut den senaste veckan.

 

Varför det endast är glas och koppar i mitt diskställ är på grund av uppsatsen. Matlagning prioriteras liksom bort när jag kommer hem från skolan vid 7-8-tiden på kvällarna.

Men det börjar ljusna i tunneln! Idag, senast 23.59 ikväll, ska c-uppsatsen lämnas in. Sen är det bara att hålla tummarna tills de vitnar. De gör ni väl? Håll tummarna nu.

Jag får, som den mycket mogna ICA-kortsinnehavande person jag är, hem tidningen Buffé i postlådan. Imorse när jag bläddrade igenom tidningen till frukosten blev jag riktigt överraskad.

 

Först läste jag rubriken: Kockarnas bästa grilltips.

Sedan lät jag blicken svepa över bilderna och fastnade på bilden med en zebra.

 

Det tog någon sekund innan jag insåg att zebran var reklam för Kolmårdens djurpark och inte är innehållet ett av de färdigpaketerade köttpaket som ICA gör i samarbete med Scan den här sommaren.

Synd nästan. Erkänn att det hade varit bra mycket påhittigare med zebrakött än de där gamla trötta fläskfiléerna vi envisas med att grilla? Zebra kanske är gott?

Idag är det visst en "sån där" dag.

Hittills har jag lyckats tappa mobilen i golvet, tre lampor har brunnit ut, strömmen gick en gång(?), stan kommer ockuperas av dåraktiga människor med fäbless för att springa, det ska protesteras för och emot en moské och jag ska till skolan.

Alltså - min lägenhet havererar, Göteborgsvarvet sabbar hela stans kollektivtrafik, eventuellt nazistuppror och jag ska nyttja mitt passerkort till skolan för att kunna komma in på en lördag.

Sen ska jorden ju gå under också, sägs det. Just great.

Ikväll känner jag mig lite som en blobfish. Jag ser nog förresten till och med ut som en.

Inte för att jag är utrotningshotad, men för att jag är är trött och less på c-uppsatseri med allt vad det innebär. Marginaler, tabeller, bilder, teckensnitt, rubriker, källhänvisningar, förrymda kommatecken, låtsasord jag har kommit på för att jag tycker de passar in i texten, gammelord och så lite till petande i marginalerna.

Jag tror fullt och fast på att när man känner sig som en blobfish är det lika bra att gå och lägga sig. Så god natt.

En av grabbarna läste igenom ett stycke ur min c-uppsats. Stycket innehöll ord som "ändock", "medelst", "emedan" samt "nyttjandeprofiler".  Det gillade inte min kurskamrat. "Öj du, Maria, 1800-talet ringde och ville ha tillbaka sitt skriftspråk!"

Han och de andra grabbarna gick till samlat angrepp mot mitt språkbruk och menade att ingen kommer undan med ett sådant skriftspråk såvida man inte är 80 och döende alternativt, och jag citerar,: "utvandrade till USA någon gång på 1800-talet". Sedan följde massvis med gliringar om att jag kopierat Mobergs utvandrarserie rakt av. Eller använt synonymfunktionen i Word lite för ivrigt.

Men allvarligt - jag skriver faktiskt så. Det där bubbliga gröna strecket i Word som markerar att en mening kan kännas ålderdomlig eller främmande alternativt invecklad och byråkratisk syns så ofta i mina arbeten att jag funderar på att skriva så ungdomsspråkligt jag kan. Så att Word fattar. Typ. Lixom. Ba'. Änna. Yo!

På måndag ska c-uppsatsen lämnas in.

Det betyder att jag befinner mig ett sjukt mentalt uppsatsvakuum just nu. Jag tänker på den där förbannade uppsatsen varje vaken stund, och tro mig - fler gånger om dagen funderar jag på att döda min egen uppsats och rymma till skogs och äta kottar resten av mitt liv.

Fast sen brukar jag sansa mig och göra en to do-lista.

Det konstiga med den listan är att den började på ca 7 punkter, och trots att vi har börjat stryka flertalet punkter så blir listan bara längre och längre, desto närme måndag vi kommer.

Är det någon som kan förklara det?

En (lite för) stor del i min värld just nu

I fredags fick jag oväntat besök. Och inte av den trevliga sorten.

Jag är vanligtvis en ganska tuff tjej och jag är då rakt inte spindelrädd, men i fredags fick jag syn på en spindel i mitt kök som faktiskt gjorde mig lite nervös. Vanligtvis brukar jag bara ta spindlarna i handen och lyfta ut dem. Ingen big deal. Visst, det är lite skumt om de lyckas rymma iväg och upp över armen på mig, men det är inte läskigt.

Däremot vägrade jag röra den där jäkla spindeln jag hade i köket i fredags. Och då visste jag helt plötsligt inte hur jag skulle göra? Hur fanken gör folk som har spindelfobi?

Det slutade iallafall med att jag sopade till den med en tidning, torkade upp de slemmiga kvarlevorna och sen skämdes jag resten av kvällen. Lite för att jag hade varit rädd för en spindel, men mest för att jag slog ihjäl ett oskyldigt djur.

Förlåt dude. Men jag ville inte fastna i ditt enorma spindelnät och bli din middag.

Det var ju ett tag sen kungahuset i England festade till det med bröllop och ni har säkert sett massvis med bilder från det spektaklet.

Här är mina två favoritbilder.

 

 

Jag tycker nästan det borde vara bröllop lite oftare när jag ser de här bilderna. Dessutom hade nästan alla kvinnliga bröllopsgäster en sinnessjuk huvudbonad som borde vinna pris i någon sorts tävling. Modisttävling, kreativitetstävling eller en skräck-tävlingsvariant. Det är för få äventyrliga hattar i vardagen, tycker jag.

Det verkar som jag har missat 2 för svenskarna stora händelser den här helgen.

Ett - melodieurovisionschalerfestialen. [Jaha.]

Två - någon sorts form av ishockeymatch. [Jaha.]

Jag hade kunnat skylla på c-uppsatsen och säga att jag helt enkelt är så inne i den akademiska världen just nu att jag inte hänger med i vad som händer i omvärlden. Fast då hade jag ljugit. Jag hade inte brytt mig minsta lilla om jag så hade haft all världens tid att engagera mig i tonartshöjningar och fula tacklingar. Det är helt enkelt inte min grej.

Fast sen hände det en väldigt viktig sak till idag. Oavsett hur mycket eller lite tid jag har att förfoga över kommer det att vara en sak som jag alltid engagerar mig i.

Tre - omval i Västra Götalandsregionen. Inte [jaha.], utan väldigt väldigt viktigt. Att rösta är en rättighet lika mycket som det är en skyldighet. Kom ihåg det. Det är fint att rösta!

Bild från när jag röstade i höstas

Idag har jag och min uppsatsskrivarkompis varit ute och rekat lite till c-uppsatsen.

Varje gång vi gör det verkar det spåra ut fullständigt. Förra gången gick vi runt och diktade ihop historier om våldtäktsborgar, haschhyddor, graffittiverksamheter och lekparker med inträdesprov. Sen lekte vi. Vi gungade, åkte rutsjkana och red hoppla elefanten.

Idag gick vi vilse ända till Mölndal, försökte mata en jättestor trähäst, hamnade mitt i en fotbollsmatch och sen så snurrade jag min uppsatskompis i något sorts tortyrredskap.(?) "Jag kommer kräkas", sa han. Sen började det regna, så då tjurade vi lite och gick hem.

Vadå "leker"? Det är fältstudier, ser ni väl!

 

Ibland känns det befogat att folk alltid undrar vad en geograf är och vad de gör. Vi vet ju knappt själva. Leker, uppenbarligen. Men sen då?

(Och innan ni frågar. Nej, vi skriver inte c-uppsats om våldtäksborgar, grafittimaffior, lekplatser eller haschhyddor.)

Jag satt och läste igenom några gamla inlägg från förra året. Det där projektet att skriva fler listor i bloggen glömdes sakteligen bort.. MEN, eftersom ni verkade vara så omåttligt förtjusta i listor så satte jag mig och gjorde en ny lista från boken "Listan - ditt liv i listor" till er.

Alltså - SAKER JAG HAR I KYLSKÅPET

1. 11 stycken ekologiska ägg.

2. Inlagd gurka.

3. Ketchup. Trots att jag är allergisk och inte kan äta det själv. Mycket märkligt. Det finns till och med två flaskor olika sorters ketchup.

4. En bunt med morötter. Några hårda, några lite mjukare. Och sen några som borde ha kastats ut för väldigt, väldigt länge sedan.

5. En tetraförpackning med Varm & Kall.

6. En tom flaska kinesisk soja. (?)

7. Alldeles för lite mjölk.

8. Utgången creme fraiche med smak (franska örter) och en burk ännu hållbar burk naturell creme fraiche.

9. Pålägg (Bregott, skinka och ost) till lunchmackorna.

10. Fasters hemmagjorda lingonsylt i en sån där gammal fin glasburk.

---

Sedär ja. Där har ni det, 10 utvalda grejer ur mitt kylskåp. Nästa gång kan jag försöka lista saker jag har samlat på. Om ni fortfarande tycker om listor, vill säga? Annars struntar jag i det.

Jag har fått hem en massa kuvert med röstsedlar till omvalet i Västra Götalandsregionen nu.

På ett av kuverten står det att "min röst gör skillnad." Jo just det.

Inte kommer min röst att göra stor skillnad för dem i alla fall. Fet chans.

Häromdagen satt jag och Linda på en indisk resturang och väntade på vår middag när vi plötsligt hörde världens största nysning från köket.

 

Jag och Linda såg på varandra, till en början alldeles tysta tills Linda började fnissa.

 

Linda: Jahapp.
My: Vad är det?
Linda: Där var mango chutneyn kirrad.

 

Direkt från "kranen", så att säga.

 

Ni undrar varför jag plattar mitt hår?

För att mitt hår kan se alldeles galet ut om jag inte gör det.

Alltså.. Min hjärna verkar ha lagt ner fullständigt. När jag för 4 år sedan skrev mitt projektarbete i gymnasiet sa jag att min hjärna kändes som äppelmos, ungefär. Det var all stress och hets som verkade smälta ner min hjärna så att det kändes som hjärnan blivit till äppelmos. Nu har jag det så igen.

Utanpå ser jag nog ut som jag brukar. Jag klär mig, piffar till mig och verkar förhoppningsvis ganska "normal". (Gud vad jag hatar det ordet!) Det man inte ser att jag glömmer att handla, att äta, att jag snoozar en timme varje morgon och att jag desperat försöker att "hitta" mina egna tankar i allt virrvarr i huvudet.

Inuti är jag ett jäkla stressvrak just nu. Varje liten motgång med den här c-uppsatsen känns som ett stort berg jag ska försöka bestiga med enbart diskhandskar och en liten kudde till hjälp. Det känns lite övermäktigt, helt enkelt. Och sen blir det inte bättre av att jag är väldigt vimsig och glömmer bort lite allt möjligt. Typ som att maila min chef om arbetstider, höra av mig till kompisar, SPARA ARBETET!!!, bloggaochvaraliterolig och sen var det ju det där med att äta...

Imorse stötte jag på problem i min påklädningsritual. Bortsett från att jag knappt hade kläder kvar i garderoben (tvättdags?) så hade jag en sån där fuldag. Ni vet, en sån där när inget man sätter på sig ser bra och hur jag än gjorde så kände jag mig ful. Nåväl! Till slut drog jag fram en klänning som jag tycker ganska bra om och skulle just dra upp dragkedjan när den fastnade.

Den fastnade rätt så ordentligt. På något finurligt sätt hade jag lyckats pilla in hela det där extra tygstycket som sitter bakpå dragkedjan och kört in hela rasket in under dragkedjan. Jag kunde varken röra den upp eller ner, den satt obönhörligen fast.

Och det gjorde jag med. Jag fick nämligen inte av mig klänningen. Den satt fast. Eftersom jag lyckades dra igen halva klänningen innan den fastnade kunde jag inte dra upp den över huvudet och jag kunde inte heller låta den falla ner över höfterna. Jag satt verkligen fast. När klockan började ticka på började jag få panik (avskyr att komma försent till skolan!) och lyckades till slut slita mig ur klänningen.

Jag vet inte, men att fastna i sina kläder känns inte som en värdig start på en måndagmorgon. Det känns inte värdigt alls, faktiskt.

Här kommer del 2 av den fina dokumentären från 1920 till 1940-talets Grönland.

 

I den här delen får vi se hur inuiter brukade resa, hur man fångar en val med harpun utan att råka dränka sig själv, ni får se den grönländska delikatessen mattak (valhud och valspäck), hur inuiter brukade roa sig och en liten liten pojke som dansar trumdans utan att ha en trumma i händerna. Sött!

Nå? Vad tyckte ni? Var den intressant? Var det något som förvånade er? Lärde ni er något nytt? Blir ni kanske lite sugna på att ha en egen uppblåsbar säl?

Är det här vad jag tror att det är?

Är det här en skylt som säger "kör i 30 och akta er för rullatortanten med basker på huvudet?"

Eller går hon omkring med en liten vägkon på hjul?

Tanten verkar dessutom ha 1,5 ben. Ser ni?

Hörni, ni som är nyfikna på mitt hemland Grönland, ni kommer bli glada nu. Jag har nämligen snubblat över en kort dokumentär i två delar på Youtube som beskiver hur inuiter på nordvästra Grönland levde på 1920-talet fram tills 1940-talet.

I dokumentären får vi se hur man jagar valar från kajak, hur man dansar trummdans, vad de åt och hur inuiterna bodde. Bland annat.

Här kan ni se första delen.

 

Kommentarer?

Var det som ni trodde? Hade ni föreställt er att det såg annorlunda ut? Trodde ni att inuiter bodde i igloos året runt? Är det något ni reagerade på?

(Jag måste erkänna att jag rynkade lite på näsan när jag såg mannen äta märgen från myskoxen. Ända tills att jag kom på att det har jag ju själv ätit som barn.)

Ni har säkerligen inte missat debatten kring Egmonts nya tidningar, Goal och Emma. En pojktidning och en flicktidning. Extremt könsstereotypa tidningar med trista fördomar om vad ungar i åldern 6-9 år tycker om. Tydligen tycker pojkar bara om häftig, explosiv fotboll och tydligen tycker flickor bara om att pyssla och annat sött och puttinuttigt.

Det här är fel. Tidningarna riktar sig mot ungar mellan 6-9 år. Barn alltså. B a r n.

Så låt dem vara just barn utan att fösa in dem i trista könsroller redan på lågstadiet. Skriv på namnlistan och visa Egmont att det inte är okej.

"Ge barn 100 möjligheter - istället för 2"

Jag vet inte vad som är sjukast, att japaner har uppfunnit en hångelmaskin, eller att japaner enbart verkar hångla genom att vispa omkring med tungan som den klassiska "elvispen".

Tactile kiss transmission kopierar alltså dina högst energiska tungrörelser till en annan sugrörsapparat så att din kära kan få känna din kyss...

Jag vet inte, men jag håller mig nog till vanliga, hederliga människokyssar. Utan sugrör, med läppar.

Det faller något stort och vitt mot marken idag.

Snälla säg att det är pollen? Eller säg att någon har haft årets kuddkrig på mitt tak? Säg att någon skämtar april med mig och har bemödat sig med världens sjukaste skämt? Säg att det är små UFO's? Säg att det är små vita glassar som ramlar ner? Säg att himlen har gått sönder och det är jordens undergång? Säg att en väldigt lång person mjällar, och mjällar mycket? Säg att det är INBILLNING?

Säg vad ni vill, men om ni säger att det är snö tror jag att jag kommer bli tokig.

Eskimo says no!

I lördags fick jag en liten överraskning när jag satt på tåget.

SJ hade nämligen överraskningsbestämt sig för att överraskningsskaka min Loka Päron. Detta resulterade i att jag fick en överraskningsdusch där jag satt bredvid en ganska så vresig tant.

Hoppsan.

 

Det var inte alls pinsamt att sitta med en plaskeblöt kjol och tröja, inte alls

Av någon underlig anledning brukar det finnas kryddväxter hemma hos mig efter Linnea utan apostrof varit på besök. Vanligtvis rosmarin, timjan och nåt mer som brukar dö undan så snabbt att jag aldrig hinner lära mig namnet ens. Jag vet inte varför hon envisas med att smyga in dem i mitt hem, ni som följt bloggen vet ju hur eländig jag är på att hålla blommor vid liv. Det kanske är ett experiment från hennes sida?

Nu har jag i alla fall en kruka rosmarin och en kruka timjan hemma. De mår, som förväntat, inte speciellt bra. De har börjat bli ledsna. Väldigt ledsna. Och jag har bara haft dem någon vecka!

Jag gjorde således det enda logiska, skällde ut dem och ställde dem bredvid Dolph, så att de kan växa sig stora och starka, precis som han.