myaraq

Kära, fina bloggläsare,

Tack för året som har gått. Tack för alla små anekdoter ni har delat med er av. Tro mig, era kommentarer är den här bloggens bränsle. Ni har fått mig att skatta högt åt datorskärmen så många gånger att man skulle kunna tro att jag är vanvettig som sitter ensam framför datorn och skrattar tills tårarna rinner. Tack för att ni prioriterar att lägga er tid på att läsa min blogg, på att kommentera och att ge mig feedback. Tack för det. Ni är underbara.

Med det sagt vill jag önska er ett riktigt gott nytt år. Jag hoppas det nya året blir särdeles fantastiskt, och ert livs hittills bästa år. Det förtjänar ni.

 

Har ni några nyårslöften? Berätta!

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja. På gott och ont fick jag en massa nya upplevelser med mig. Till exempel hade jag aldrig provat att åka på kompisresa. Jag & Björn åkte till Budapest tillsammans. Och det ledde i sin tur till en sån där kääääärlekshistoria mellan två av mina närmaste vänner. Hurra vad fint!

 

I Budapest

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jajamen! Eller… Jag tror det. Nej. Jo. Ett av mina löften var att stressa mindre och ta hand om mig själv. Jag gjorde flera försök till att stressa av, till exempel i våras när jag bestämde mig för att bara läsa på helfart i skolan, istället för som tidigare 150 %. Men så råkade jag få heltidsjobb istället så det blev en del att göra ändå. Men hey, jag försökte. Det räknas väl?

Ett annat nyårslöfte var att dricka mer vin. Det gjorde jag inte. Men jag kan inte heller säga att jag verkligen försökte.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Några arbetskamrater ynglade av sig. Men mitt jobb är som en sorts inofficiell barnfabrik, det görs ungar där hela tiden, så jag vet inte om det räknas.

4. Dog någon som stod dig nära?
Min storebror.

5. Vilka länder besökte du?
Oj. Ungern, Danmark, Grönland, Belgien, Rwanda & Uganda. Fast Belgien och Rwanda räknas nog inte riktigt eftersom jag inte bajsade i de länderna. (En av mina kurskamrater säger att för att det ska räknas som att man har varit i ett land, så måste man bajsa där.)

6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Harmoni, både i min kropp och i min vardag. Men sen vill jag dubbla antalet skratt under 2011. Det är liksom en utmaning. Till mig själv. Jag utmanar er också! Mer skratt!

7. Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Vad det är svårt att komma ihåg datum såhär i slutet på månaden, slutet på året. Jag kommer aldrig glömma dagen min bror dog, den 20 juli. Inte heller kommer jag glömma min 21-års födelsedag. Jag kommer inte heller glömma den 26 november då jag såg en ele-fucking-fant på safari i Uganda.

 

Elefanter i Queen Elizabeth Park

8. Vad var din största framgång 2010?
Jag vill inte skryta va, men jag… Öh. Jag vet inte.

9. Största misstaget?
Jag sysslar inte med misstag. Eller, jo, det gör jag, men jag vill inte se dem som misstag. Lärdomar är ett bättre ord. Och ack, av dem finns det många. Till exempel har jag lärt mig att man inte bör chansa på

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inget mer än sådana envetna förkylningar som inte har bättre för sig än att göra livet surt för en svenskimå. Sen fick jag ju svinkoppor också, som ni vet. Det var inte roligt.

11. Bästa köpet?
Om jag hade varit lite trist nu hade jag sagt att lägenheten var det bästa köpet. Men det gör jag inte. Jag säger istället att mina resor är värda sina pengar.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Resan till Uganda. Herrejisses vad pengar det gick iväg totalt, men OJ vilka upplevelser!

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Oh ja. Jag är en glad person.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Oj. Jag har ju inte koll på alla de där balla ”innelåtarna”. Jag vet faktiskt inte heller om någon låt är speciellt 2010 för mig. Pass.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag vet inte. Det här är en konstig fråga. Allting är ju relativt. De stunder när det har varit trist har det i år varit VERKLIGT trist, men jag har ju haft det bra också.

 

Jag såg ju glad ut så det måste jag ha varit

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Man kan ju önska.. Jag önskar verkligen att jag hade pratat med min storebror mer. Att jag hade ringt till honom den där natten när jag vaknade och tänkte på honom.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Stört mig på folk. Alltså, folk är experter på att vara störande, men det är tråkigt att jag ska lägga så mycket energi på att störa mig på nötter där ute i världen.

18. Hur tillbringade du julen?
Med 4 kusiner, en faster, en blivande-kusinfru-to-be, tre ungar, en anka på bordet istället för den där Kalle-typen på TV, med kärlek och julegröt. Julegröt med körsbärssås. För så gör man här. (Fast körsbärssåsen glömdes bort att handlas, så vi höftade till en jordgubbssås istället. Mycket gott.)

 

19. Blev du kär i år?
Det blev jag.. ♥

20. Favoritprogram på TV?
Lista här.

21. Bästa boken du läste i år?
CHOCK. Eller 100-åringen. Eller faktiskt Obamas bok som heter ”Min far hade en dröm”. Inte för att den var sjukt bra, men mest för att jag kände igen mig mycket i Obamas sökande efter sin identitet som afroamerikan i USA eller afrikan på Tanzinianska slätter. Det är inte lätt att vara svenskimå heller, I tell you. Okej, för att vara helt ärlig - Nu fick ni nyss en lista på de tre senaste böckerna jag läste. Jag MINNS inte alla böcker jag har läst.

22. Största musikaliska upptäckten?
Vampire Weekend. Kanske. Jag VET inte. Pass.

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
En trevlig födelsedag. Det fick jag.

 

'

25. Något du önskade dig men inte fick?
Alltså. Jag önskar mig ju liksom alltid världsfred, men det är fanken ingen som kan ta sig samman och fixa det.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Det står här.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Säkert. Men varför i all världen skulle jag spekulera vidare i den frågan?

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Vänta lite. HAHAHA. Jag har ingen ”stil”. Jag har kläder. Men om ni måste veta så var det som vanligt klänningar och inga byxor. Klänningarna blev kanske lite flickigare. Vet inte. Nästa fråga.

 

Min "stil?"

29. Vilken kändis var du mest sugen på?
Får man ta med de döda? Om man får det så är det Heath Ledger. Alltid. Om det inte är det så kan jag tänka mig till exempel Max Ryan. Fast han är lite gammal. Hm. Jag vet inte. Alla snygga människor typ. Äsch jag vet inte. Pass. JOHHNY DEPP?!

Hörni, det var mitt 2010 i 29 punkter. En ruggigt lång lista. Hoppas ni orkade läsa hela. Om inte, så skrev jag nyss årets längsta blogginlägg som ingen gillade för att det bara var massa strunt. Det vore lite trist faktiskt.

Det är så lustigt att vara här och handla med dansk valuta. (Det lustiga är inte att den svenska kronan är så svag.)

Här om dagen kände jag mig lite pank och jag orkade inte åka till stan och ta ut pengar. Jag hade lite småpengar skramlandes i väskan och i mina fickor så jag tänkte att jag kunde räkna igenom dem.

Resultatet?

Etthundrasjuttiofem kronor och femtio öre. Alltså 175,50. I MYNT!

You gotta love that.

Det är tungt, men det räcker till mycket snask.

Min kusins lilla son på fyra år säger så fantastiskt mycket roliga saker. Här om dagen skulle jag ge honom en puss men istället för att truta med läpparna puttade han ifrån sig mig och ställde en fråga.

Kusinson: Vad är du du luktar av?
My: Det är nog min parfym. Tycker du om den?
Kusinson: Ja.. Den luktar som koldskål.

För er som inte vet vad koldskål är kan jag berätta att det är en dansk "delikatess" som inte riktigt uppskattas av någon förutom danskar. (Grönlänningar och färingar inkluderat.) Det är i korta ordalag kärnmjölk med äggulor, vanilj, eventuellt citron och en skvätt fil. Till det äter man söta skorpor som kallas kammerjunkere.

Nu undrar jag - ska jag ta det som en komplimang att han säger att jag luktar som en restprodukt för framställning av smör eller om det är en dålig sak?

Men å andra sidan sa han att hans mammas nya Gucciparfym luktade som skinka. Så jag vet inte.

Såhär lustig kan man se ut när man drar en liten kusinson på pulka

Älskade, kära ni - jag önskar er inte en god jul.

"VA?! Vad är det för risigt beteende?", kanske ni tänker. "Vad är det här för taskig brud egentligen?"

Det kan ni väl få tänka. Jag önskar er nämligen inte bara en god jul.

Jag önskar er en istället en fantastisk, mysig, lugn, kärlekfull, stämningsfull, rolig, sexig, välsmakande, spännande, utmanande, trivsam och alldeles alldeles underbar jul!

Hoppas verkligen ni får en fin jul. Hur ni än väljer att fira den. (Eller för all del inte fira den). Det förtjänar ni.

Från My till er - en riktigt god jul

Det här är en alldeles sann berättelse.

Det är ju väl känt att tomten kommer från Grönland. Ni som säger att han kommer någon annanstans ifrån har fel. Brev till tomten kommer till tomtens verkstad här i Nuuk, oavsett om det bara stor "Santa" eller "Santa, North Pole" eller "Santa, Greenland." Tomten bor här. End of discussion.

Vad jag inte visste var att tomten nyttjar reguljärflyg. Hör här:

I torsdags när vi flög mellan Köpenhamn och Kangerlussuaq skakade flygplanet till lite. Jag antog att vi kommit in i lite turbulens, medan piloten tog till orda i mikrofonen.

"Som ni nyss märkte skakade planet till lite grann. Det var tomten som landade på taket."

Jag tänkte att det var visst, det är ju jul och så men det är lite väl töntigt att dra in tomten i det hela. Min stolsgranne tyckte samma sak och vi skrattade bort det, ända tills vi hörde ett skratt från 1:a klass. Det lät misstänkt likt tomtens karaktäristiska "Ho ho ho!". Återigen skrattade vi bort det med att det visst var någon riktig lustigkurre som satt där framme på 1:a klass.

Döm om vår förvåning när draperiet drogs åt sidan och där stod han! Livslevande! Sjävaste tomten!

Jag (& alla barn) blev alldeles till oss. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, men jag hade som tur var sinnesnärvaro nog att dra fram kameran för att föreviga stunden. En stund med tomten.

 

Tomten flög med i mitt flygplan till Grönland

Haha, vad roliga ni är. När jag inte bloggade på en vecka fick jag två nya prenumeranter. Igår klaskade jag in ett inlägg och så försvann de två nya prenumeranterna med det samma.

Vafanärefråganom?!

När jag inte bloggade ville de ha mig, men när jag bloggade ville de inte ha mig. Vad ska jag tro egentligen?

Nu hoppas jag att de två nya prenumeranterna är de samma som de som lämnade mig bara några dagar senare. Vi verkar nämligen inte kompatibla.

Resten av er, ni som stannar, till och med när jag producerar inlägg, er hjärtar jag.

Det går upp & ner med er

Hörni FÖRLÅT för att jag försummar er så!

Jag kom till Nuuk i torsdags efter en mycket spännande flygresa där jag träffade en fantastisk trevlig grabb som satt i sätet bredid mig, jultomten himself (han förtjänar ett eget inlägg, så det kommer senare) & ett snabbt möte med en kusin som flög med samma plan.

Jag har inte skrivit på hel vecka, jag vet. Förlåt för det. Men det händer så fantastiskt mycket häruppe hela tiden. Hela stan har hunnit förändras på bara 5 månader sedan jag var här senast. Till exempel har det bildats någon form för gigantisk krater (eller kraterliknandehål) mitt inne i centrum som tydligen ska bli ett stort köpcentrum.

Ni hör ju - det finns hur mycket som helst att kolla på här uppe, hur mycket släktingar som helst att besöka.

Därför hoppas jag ni har lite överseende med mig tills det har lugnat ner sig lite. Det har ni va, gullungar?

Såhär ser det ut här hemma nu

Foto: Leif Josefsen

I måndags, på lucia kunde man se 210 barn komma lussandes längs gatorna i den grönländska huvudstaden Nuuk.

Lite väl många ungar, kan man kanske tycka men det fanns en anledning till överdosen av glitter, ljus, snoriga ungar och falsksång.

Det var ett rekordförsök i luciafirande. Tyvärr blev det inget nytt rekord - det saknades 14 ungar för att Nuuk skulle sätta extrema lussefiranden på kartan då det tidigare rekordet låg på 223 barn i ett enda luciatåg.

För två veckor sen befann jag mig på safari i Uganda. Där njöt jag av savannens vidder, mäktiga elefanter och ett och annat vårtsvin.

Queen Elisabeth National Park, Uganda

Nu åker jag till Grönland.

På Grönland finns det inga elefanter som vandrar över savannen men väl isbjörnar som kan tänkas vandra över världens största glaciär.

Det tycker jag är minst lika coolt. Från savannen till inlandsisen - nu åker jag hem!

Jag är sur på Norge.

Den 20 oktober fick jag skatteåterbäring från Norge. Någongång i november fick jag ett brev om att jag vänligen kunde bortse från det brevet då den uträkningen var felaktig. Igår fick jag hem ett nytt brev där det stod att jag skulle betala tillbaka 2000 norska kronor. "Bruk tillsendte inbetalingskort." Punkt.

Nog för att vi alla har hört berättelsen om norrmannnen som inte kunde räkna, men ändå! Sjukt risigt att räkna så mycket fel på skatteåterbäringen att jag ska betala tillbaka 2000 NOK. Det är m y c k e t pengar. Pengar som julen har ätit upp.

Det stora rika oljelandet VS fattig svenskimåisk student: 1-0.

Är det krig Norge vill ha, ska Norge få det. Nu ska jag göra kaos med min norska skattekontakt. Ann heter hon.

Det här är Norge. Jag gillar det inte.

Gissa vem som har lämnat det här spåret?

 

Kan ni gissa?

Det är Svenskimåus Ramlus Halkus som har varit här minsann!

Det är inte alls ovanligt att man kan se dessa spår vintertid. Svenskimåus-släktet är ganska sällsynt men om man har tur kan man stöta på en. De är inte speciellt skygga, men man bör vara lite försiktig. Vill man ha extra stor chans att se spår av Svenskimåus Ramlus Halkus kan man med fördel gå ut när det är lite tö. Då är det halkigt och det är inte Svenskimåus Ramlus Halkus så bra på att hantera. Det är då man kan se magnifika spår som detta. Ibland kan man till och med följa efter spåret en bit för att se vad Svenskimåus Ramlus Halkus hittar på.

Nu vet ni. Ut och leta efter Svenskimåus nu!

Jag fick ett ryck i morse när jag satt och drack mitt morgonkaffe medan solen sken in på mig genom köksfönstret. Jag tänkte att jag skulle ta mig en liten promenad och ladda solkontot lite grann. Ni vet väl att svenskar i princip lider av kronisk d-vitaminbrist på vintern?

I alla fall! Jag gick min lilla promenad till ett utkiksställe precis i närheten där jag bor. Jag älskar att vara vaken tidigt på morgonen. Då känns det lite som jag har hela världen för mig själv, för alla andra ligger och sover.

Sen försvann solen bakom molnen och tänkte jag att det var lika bra att traska hemåt igen, om nu inte solen behagade att lysa på mig, d-vitaminbrist eller inte.

Nu sitter jag återigen vid köksbordet.

Gissa om solen lyser igen?

Den som gissar rätt får rätt.

"Jag hoppas verkligen att pappa har rätt" är en mening man inte ser speciellt ofta va? Nä. Jag trodde inte att jag skulle yttra den heller, men nu hoppas jag verkligen verkligen den gamle mannen har rätt.

Det är nämligen så att jag har en allergi mot det röda färgämnet. Det betyder att jag, i olika grad, har varit/ är allergisk mot tomat, chili, paprika, öring, kräfta, räkor, lingon osv. Röda saker. Jordgubbar och hallon undantaget.

Min pappa har alltid tyckt min allergi är löjlig och tyckte att jag skulle sluta med "såna där dumheter." Nyligen kom han med nya argument.

PappaMy: Men gumman, nu har du ju varit i Afrika.
My: Ja?
PappaMy: Ja? Blev du sjuk av något där nere?
My: Nej jag klarade mig. Vart vill du komma?
PappaMy: Om du har ätit den skiten och inte blivit sjuk tål du allt.

Pappa är övertygad om att jag antingen har växt ifrån allergierna eller så har jag härdat mig själv genom att äta lite allt möjligt nere i Afrika. Därför har pappa bestämt att jag ska börja äta tomat osv igen. För att testa liksom.

Jag vill ju såklart göra min pappa till lags så middag har jag ätit spaghetti och köttfärssås med tomater.

Nu hoppas jag att pappa har rätt om det där med att allergierna är borta. Annars sitter jag lite i skiten.

My lever farligt.

Igår gick jag till en affär där man kan omvandla VHS till DVD. Jag har en gammalt grönländskt tvprogram från -97 när jag och några kusiner var hemma hos farmor och farfar för att baka kakor som jag vill ge till min grönländska pappa i julklapp. Problemet är att han, som den moderna 53-åring han är, inte äger en VHS. (Liksom - what?!)

Nåväl! Jag kom till affären och frågade vad det skulle kosta att omvandla programmet till ett modernare format så att vi även i framtiden kan skåda mina kusiners skönsång i tv-rutan. Svaret blev att det skulle kosta mig 295 kronor. Dyrt, men det fick det vara värt, tänkte jag. Det är ju trots allt en julklapp. Sen sa butiksdamen att om jag ville ha bandet innan jul så kostade det 150 kronor extra. Då fick jag nog.

450 spänn för en gammal risig film! Vilket rån! Då är det ju för sjutton billigare att låta bygga en biograf och bjuda in hela Nuuks befolkning på premiärafton med gratis popcorn.

Nu funderar jag på att köpa en VHS till honom i julklapp istället. Det eller bygga en biograf. Vi får se.

Ursäkta om det är någon som är känslig men... Jag har sån sanslös mensvärk! Ont ont ont! Ni killar, ni FATTAR inte hur lyckligt lottade ni är som slipper det här. För det räcker ju inte med att det ska göra ont. Jag mår illa också. Och så är jag svullen så det ser ut som jag är gravid i 10:e månaden. Minst.

Det enda som funkar är fosterställning och vetekudde.

Nu ger jag upp för dagen. Jag kapitulerar. Ger mig. Kastar in handduken.

Första (& enda) hjälpen

Vill ni se hur min hemstad, tillika Grönlands huvudstad Nuuk ser ut?

Den här videon är från 20 november 2010, så den är alldeles helt färsk.

Kolla så får ni följa med på en snabbspolad biltur runt hela staden. Filmen börjar vid flygplatsen, åker mot den nyaste stadsdelen Qinngorput, igenom stadsdelen Nuussuaq och vidare in till centrum. I slutet åker hon igenom en tunnel och kommer således tillbaka till Nuussuaq.

02:19 ser man ett gäng rosa och gröna hus - det var där vi bodde när jag var liten. Det området heter Atertaq.

 

Nuuk in 10 minutes - det är så här det ser ut.

Det här är mitt hem. Enjoy.

Trots att jag har bloggat ett tag nu har jag ändå inte lärt mig det allra allra allra viktigaste för en bloggare ännu. Det är typ grundläggande. Fundamentalt. Essentiellt och så vidare och så vidare och så vidare.

Jag måste lära mig att skriva ner mina bloggidéer precis när jag får dem!

Igår fick jag en kalasbra idé precis när jag hade loggat ut från blogg.se och så orkade jag inte logga in igen. Jag tänkte "äsch, den här idén är så bra att jag inte kommer glömma bort den".

Nu är den bloggidén i det där parallella blogguniversat där alla förlorade bloggidéer samlas och hånskrattar åt orutinerade bloggare som jag.

& jag? Ja, jag kan väl lika gärna hånskratta åt mig själv. Ha-ha-ha. Suck.

På den här apparaten hade jag kunnat skriva årtiondets blogginlägg

Jag har blivit rånad! Bestulen! Besudlad! Plundrad!

Det var någon som snodde min ena IKEA-kasse i tvättstugan. Hajjarnideteller? Någon person, någon av mina grannar, har ett så sorgligt liv att den personen ger sig på att stjäla 5-kronors påsar i tvättstugan.

En ensam IKEA-kasse och lakan med Hitta Nemo är allt jag har kvar

Jag & Inunnguaq fick liksom bära hem mina saker inknölade i mitt Hitta Nemo-lakan. Är det snyggt eller?

Ärligt talat. Det är sånt här som får folk att skriva arga lappar. Jag vill skriva en arg lapp!

Minns ni den där stora knäcken jag gjorde i muffinsform?

Om jag säger såhär: Det var en dålig idé.

En väldigt dålig idé.

Igår kväll satte jag på en lång (och då menar jag l-å-n-g!) julmusikslista, tände upp ett ljus under änglaspelet, drack lite julmust, skrev julkort och slog in några julklappar.

Jag är vanligtvis inte för det här med att pyssla för det har jag inte tålamod till, men igår tyckte jag faktiskt det var ganska trivsamt och sitta och slå in julklappar.

 

Nu är jag nästan sugen på att köpa fler julklappar, bara för att få slå in dem riktigt fint.

Fast när jag tänker efter så känns det inte som en ekonomiskt försvarbar idé. Så det får nog vara.

Igår när jag mödosamt vandrade hemåt med en tung papperskasse från ICA i famnen gick jag förbi en Lidlaffär. Där stod de och delade ut ihopknutna påsar till förbipasserade.

Trots att jag var alldeles fullastad där jag gick med min kasse i famnen "a la americano style" insisterade han på att jag skulle ta emot påsen. Jag har alltid vägrat Lidl och aldrig ens varit inne i en Lidlaffär av ren envishet. Kanske också för att jag tror att varorna är värdelösa. Men det ville jag ju inte säga till honom, det hade ju varit helt onödigt.

"Kör i vind" sa jag, "lasta på bara!" och så hade jag två kassar att bära hem.

(Jo, jag sa faktiskt "Kör i vind." Sanslöst pinsamt. Hur gammal är jag egentligen?)

Väl hemma var jag mycket nyfiken på vad påsen innehöll.

Den visade sig innehålla nödvändigheter såsom choklad, tandborstar, ett reklamblad, en tävlingsblankett, spaghetti, en polett att stoppa i kundvagnen, en check på 50 kronor som kräver att jag handlar för 250 kronor, en freewaycola och lite ketchup - allt med lite tvivelaktiga etiketter.

Jag kan meddela att colan var helt okej. Chokladen inte lika okej. Eftersom jag inte äter ketchup tycker jag att någon som gör det ska komma hem till mig och äta upp den.

Idag hade jag med mig tomtebloss till skolan. Universitet då alltså. Inte förskolan, som man kanske skulle kunna tro.

Linnéa med apostrof blev jätteglad och sa att hon kände sig som en "lätt retarderad treåring".

 

Jag var också glad och viftade exalterat med mina tomtebloss

Jag ÄLSKAR tomtebloss!

Det är jättedumt att man bara får ha det på vintern - varför ska tomtarna få ha allt det roliga för sig själva resten av året?

Min fantastiska hjärteväninna Julia har skrivit ett inlägg om mitt språk i sin blogg.

Julia är språkvetare så hon begriper sig på språk på ett sätt som jag absolut inte gör. Hon har alltid varit fascinerad av mitt hemlands språk, och nu dedikerade hon alltså ett helt inlägg i sin coola blogg "Stilisten" till grönländska språket.

Såhär ser min språkvetare ut.

Jag tycker ni ska läsa inlägget.

Gör det HÄR!

Hörni, det är många som frågar om termoleggingsen. Jag har som sagt köpt mina på en marknad i Haga här i Göteborg. Jag vet inte om de säljs i butik, för hon som sålde dem till oss pratade så snabbt att jag nästan fick hjärtinfarkt av att lyssna på henne så därför uppfattade jag inte riktigt vad hon sa.

Tyvärr tror jag att hon sa att hon var ganska ensam om dem, så om ni har vägarna förbi Göteborg rekommenderar jag en tur till Haga!

Om ni inte har vägarna förbi borde ni liksom styra upp det - jag har testpromenerat leggingsen idag och de är alldeles fantastiska! Varma, mjuka, gosiga och fluffiga på insidan. Köp!

Varm och glad svenskimå iklädd termoleggings

Vet ni vad mungos är? Det är ett samlingsnamn för små coola illerliknande djur som tillhör släktet manguster. I Uganda såg vi Sebramangust. Rätt många sådana också.

Det var ganska roligt, för vi satt på vårat hotell och åt lunch. En av mina kurskompisar satt vi huvudänden vid bordet och helt plötsligt satt han och stirrade på golvet bakom oss och sa "oj.". Han sa det helt lugnt och sakligt, så vi vände oss lika lugnt och sakligt om för att se vad han hade reagerat på.

Snacka om att vi blev förvånade över att se ett helt tåg med mungos som kilade IGENOM restaurangen! De var säkert 20-35 stycken som gick tvärs över golvet, bara någon decimeter från vårat bord.

Efter uppståndelsen hade lagt sig, alla hade tagit kort på mungosarna och mungosarna hade hoppat ner i det hål de verkade bo i, vände vi oss till kurskamraten som hade upptäckt mungosarna.

Vi tyckte att han hade reagerat lite väl lojt när han bara sa "oj". Vet ni vad han svarade?

"Ja. Jag ville ju inte överreagera."

Roligt!

Nyfiken mungo tigger mat precis bredvid vår stol

 

De verkade bo i det där röret. Eller så hade de bara paus där. Vet inte.

 

Spejare

Knäck hör julen till, och eftersom jag vill få ut maximal med julstämning under de två veckor jag är hemma kokade jag knäck här om dagen.

Det är ju inte så fasligt svårt med knäck e g e n t l i g e n . . .

.. men ibland skulle jag önska att jag hade lite mer tålamod så att det inte slutar med att jag tröttnar på att hälla ut knäcken i formar innan den stelnar. Men eftersom jag är som jag är, tröttnar jag ganska snart och så slutar det så här i stället.

För att vara lite göteborsk - knäcken tog knäcken på mig

Igår gjorde jag ett fynd på julmarknaden i Haga. Det kan vara så att jag har köpt den bästa grejen NÅGONSIN, faktiskt.

Det är nämligen så att jag har lovat mig själv att jag inte ska frysa den här vintern. Jag är trött på alla risiga snygga-men-svinkalla-stövlar, värdelösa HM-jackor, ursäkter att inte använda mössa för att man sabbar frisyren och så vidare.

Jag struntar i den där snygghetshetsen nu - i år kör jag all in och vägrar frysa.

Fula stövlar, fårullssulor, stora jackor, mössor och nu även termoleggings.

TERMOLEGGINGS! Hajjar ni? Om de här leggingsen faktiskt funkar kan det vara det allra bästa jag någonsin har köpt. Typ.

De är snygga också

... och Utan Att Grannarna Skrattar Ihjäl Sig är en konst men nu är min adventsstjärna äntligen på plats!

Efter mycket bökande och stökande uppflugen på fönsterkarmen iklädd raggsockar och en i övrigt ganska osmickrande mundering kunde jag till slut stoppa i kontakten till min nyinköpta adventsstjärna. Jag väntade med spänning på att det mysiga juleljuset skulle börja spridas i min lägenhet men ingenting hände. Inte minsta lilla juleljus fick jag.

3 frustrerade vrål, 2 testglödlampor och 1 trött snyftning senare insåg jag att sladden var defekt så idag var det bara att traska tillbaka till butiken för att byta sladden och börja om från början med sladdtrasslande,, vika upp stjärnan utan att ha sönder den, leta glödlampa med rätt styrka och sockelstorlek, hänga lampan på lagom höjd, se till att inte glödlampan nuddar pappret inuti stjärnan, hänga stjärnan i mitten av fönstret och så vidare och så vidare och så vidare.

Adventsstjärneupphängning är verkligen en sport. Kanske kan bli en ny OS-gren? Poängsystem efter snabbhet, tålamod och fingerfärdighet. Belöning utgår i form av pepparkakor.

Det blev till slut en röd adventsstjärna & den är väl värd allt trixande

Idag ska jag bege mig in till stan för att hitta en julstjärna. Jag var helt övertygad om att jag redan hade en i min låda med julpynt, men när jag packade upp den upptäckte jag att den inte finns kvar. Jag måste ha slängt den förra året. Eller så har jag tappat bort den. I vilket fall som helst måste jag köpa en ny julstjärna.

Det är svårare än det verkar. Ska jag köpa en eller två? Ska jag ha en i köket också? Ska jag ha en vit i köket? Var finns det snygga (gärna billiga) stjärnor?

Helst vill jag ha en röd eller en orange, för det hade jag alltid när jag var liten och bodde på Grönland.

De klassiska orange julstjärnorna ger liksom en trygghetskänsla och jag älskar älskar älskar det svaga röda sken de avger. Det finns inget bättre än att få vakna upp till det ljuset och nästan alla på Grönland har de fina julstjärnorna i fönstret.

Att resa till Uganda var en fantastisk upplevelse och jag kommer inte ångra det en enda sekund, men det var vissa saker som jag verkligen saknade med Sverige när jag var där nere. Till exempel :

1. Smör som faktiskt kommer från ett djur. I Uganda hade de någon form av smörliknande gegga som man kunde bre på mackan som inte smälte i värmen. Faktiskt förvarades denna smörja inte ens i kylskåp, utan stod framme.

2. Att andra människor använder deodorant. Nog sagt.

3. Kall mjölk. I Uganda värmde de all mjölk, och då menar jag inte att den var varm på grund av att det var varmt och det saknades kylskåp, de värmde upp mjölken. Varm mjölk + flingor är inte gott.

4. Att kunna ta en riktig dusch där vattnet faktiskt strålar ut ur munstycket istället för att droppa ner. Det kändes liksom inte som man blev ren när vattnet (som inte heller var rent) sipprade ner på en och man försökte gnugga sig ren.

5. Små, nätta farthinder på riktiga vägar. De ugandiska farthindrena kan mäta sig med Balder på Liseberg - så mycket kittlades det i magen när vi åkte över vissa av dem.

6. Mitt gröna snor. I Uganda var mitt snor antingen svart eller rött på grund av alla partiklar i luften. Det kändes inte helt friskt.

7. Att kunna krypa ner i en säng utan att behöva leta igenom sängen efter diverse insekter. När vi bodde vid Kasenda Crater Lakes hände det ofta att någon i klassen som hittade något otäckt i sin säng, så varje kväll blev det till en vana att skaka ur lakanen och sedan omsorgsfullt stänga in sig i myggnätet.

Till exempel kunde man hitta en sån här i sängen om man hade otur

En gång hade jag ett par vita, fina tygskor.

Sen åkte jag till Uganda. Sen hade jag inte ett par vita, fina tygskor längre.

Efter att de hade fått genomlida milslånga vandringar på ugandiska landsbygden, ekvatoriala skyfall, röd-sandiga vägar och en och annan feltrampning ner i alla de hål som finns i vägarna såg de inte riktigt ut som de gjorde innan. Dessutom tror jag att de hade börjat mögla, för de hann liksom aldrig torka innan de blev blöta igen.

Nådastöten tror jag var när jag och en kurskamrat inbillade oss att vi skulle hinna springa till banken i Fort Portal innan det började regna "på riktigt".

Det gjorde vi inte, himlen öppnade sig och vi blev fast inne på banken med tre ugandier i 20 minuter innan skyfallet hade lugnat ner sig så pass att vi kunde gå ut igen.

Efter det blev skorna aldrig riktigt sig själva igen.

Tack för allt

När jag kom tillbaka från Uganda hade jag över 1300 inlägg som väntade på att bli lästa och kommenterade. Jag tycker hemskt mycket om att läsa era bloggar, jag tycker om att kommentera era inlägg men nu kändes det helt enkelt övermäktigt. Inte en chans i världen att jag hade hunnit läsa alla de gamla inläggen från de senaste tre veckorna och samtidigt kommit i kapp med de nya inläggen.

Jag tryckte på [Markera alla inlägg som lästa]. Förlåt.

Men det betyder ju att ni får sätta igång och blogga ännu mer så att jag kan läsa om vad ni gör nu!

Det här inlägget krävde en suddig bild, kändes det som

På väg till Queen Elisabeth National Park dit vi skulle på safari passerade vi ekvatorn. Jag blev alldeles till mig över alla de möjligheter som nu (bokstavligen) låg framför mina fötter.

Av alla de miljoner saker man kan göra på ekvatorn valde jag att....

Igår morse vid den här tiden satt jag utanför våran stuga och matade apor. Jag hade köpt en klase bananer för 2000 UGX (Det motsvarar ca. 6 SEK.) Eftersom jag inte riktigt skulle kunna äta en hel klase bananer till frukost, bestämde jag mig för att mata aporna med dem.

Idag är jag inte riktigt säker på att jag skulle träffa en apa utanför mitt fönster oavsett hur många bananer jag skulle locka med.

Det är lite synd. Jag gillade aporna.

Åh vad jag avskyr att resa! Och då menar jag själva resandet - att ta sig fran punkt A till punkt B, inte upplevelsen som helhet.

Jag tycker det är riktigt jobbigt att resa, vad än det månde vara för resmedel. Tåg, buss, båt, bil eller flyg, det kvittar, jag tycker det är riktigt trist att resa. Fast allra värst är nog långtidsflygningar.

Solnedgången på väg ner till Uganda

Hela grejen med att flyga är i mitt tycke ganska absurd - man kliver in i en plåtburk en viss tid på en del av jordklotet. Ett antal timmar senare kliver man ur plåtburken, på en helt ny plats där det är en helt ny tid. (Eller en gammal tid, om man har rest bakåt i tiden, vilket är ännu värre.) Kroppen protesterar mot den torra flygplansluften, man blir fullständigt torr, benen krampar, nacken värker och så får man jetlag ovan i allt det där.

Det känns inte naturligt att slussas omkring på det där sättet, och det är det ju i och för sig inte heller.

Poängen är i vilket fall som helst att jag, till följd av att jag satte mig i ett plan vid midnatt igår och sedermera landat i Göteborg vid lunch idag, är helt sanslöst brutalis-brutulus trött.

Planet från Entebbe (Kampalas flygplats i Uganda) var två timmar försenat så det vi fick det väldigt stressigt i Bryssel när vi skulle byta, men som tur var gick det bra. Jag har ägnat eftermiddagen till att försöka acklimatisera mig, packa upp och börja julpynta.

Nu ska jag sätta mig och kolla igenom alla bilder så jag kan visa er mina äventyr från Uganda. Om ni vill se?