myaraq

 

Nog sagt.

Och så en bild från Grönland mitt upp i alltihopa

 

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan april 2009. Inte så länge alltså. Jag läste bloggar ganska länge, men trodde aldrig jag skulle starta en själv. Det råkade jag göra. Det första inlägget är katastrofalt dåligt, men bloggen tog form, växte jättesnabbt första månaden och blev till det den är idag ungefär i december 2009.

 

2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?

Vet inte. Rätt många. Alltså. Många.

 

3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
Majoriteten är humorbloggar. Eller bloggar som inte är menade att vara tokroliga, men som jag tycker är roliga ändå. Sen läser jag några av storbloggarnas. Och någon modeblogg. Inga dagboksbloggar, jag kräks på dem.

 

4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag hoppas det. Jag är absolut inte någon annan. Men jag är inte hela mig i bloggen, men det fattar ni nog.

 

5. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Ja. Jag är mer försiktig med att skriva ut namn på folk som figurerar i bloggen, jag skriver om rätt mycket men jag skriver inte utelämnande. Min släkt läser den här bloggen, mina vänner läser den, mina kollegor läser den och alla ni främlingar. Klart jag tänker mig för.

 

6. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Jag tänker inte hymla med att jag tycker om att få uppmärksamhet av er. Men det är inte bara därför jag skriver, det är faktiskt ruggigt roligt att sitta och läsa mina gamla inlägg. Då påminns jag om hur jag tänkte då, vad jag gjorde då och vad jag tyckte var roligt då. Det är lite fint.

 

7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ganska många faktiskt, men det står i den här kategorin.

 

8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja. Allt kan vara skadligt för alla. Men ja, vissa kanske inte kan separera blogg från verklighet, kan inte skilja på vad som är privat och vad som inte är det och vissa kan bli osunt beroende av uppmärksamhet, av kommentarer, av besöksstatistik. Bloggande är inget för svaga nerver.

 

9. Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?

Jag blev stressad av det ett tag. Det låter nog lite tragiskt, men så är det. Plötsligt blev jag nojjig över att en massa främmande människor har insikt i mina funderingar och kunde få för mig att folk viskade om mig på stan. Sen är det jättetråkigt att känna pressen att "numåstejagblogganågotjätteroligt" fast jag inte har lust eller inspiration. Nu har jag lagt ner det där. Jag bloggar när jag vill och jag kollar aldrig på min statistik längre. Den enda indikatorn jag ser är min bloglovin'-ikon som kan gå upp och ner lite. Och den funderar jag på att ta bort.

 

10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Nej. Kanske.

Ibland måste man göra saker man inte vill göra. Rensa avlopp i badrummet är en sån sak.

Eftersom jag inte har något luktsinne överhuvudtaget på grund av förkylningen passade jag på att rensa avloppet nu. Jag ska inte besvära er med detaljer, för det är äckligt, men jag kan säga att det var läge att rensa nu. Mina rörmockarkunskaper visade sig dock vara ytterst begränsade för när jag var klar läckte det vatten överallt.

Jag är inte dummare än att jag insåg att det inte ska vara så, och jag är inte dummare än att jag ringde till PappaMy för rådgivning. Fast först skulle PappaMy skratta klart åt mig. Sen berättade han för mig hur jag skulle lösa det och det har jag gjort.

Tydligen hade jag saboterat och härjat runt massa delikata små plast- och gummibitar som ska sitta exakt på milimetern där de satt förut.

Nu tänker jag aldrig någonsin rensa mitt avlopp igen. Det har jag inte tålamod till.

"Traditionellt använt för lindring av täppt näsa vid förkyldning"

Den här veckan har jag varit sjuk. Förkyld. Och inte sådär lagom sniffigt och snorigt-förkyld utan tvärdundrandes hostande, feberdäckad och totaltäppt-förkyld.

När man är förkyld finns det allsköns sätt att mildra symptomem. PappaMy sa att jag skulle ånga mig varje dag, i jättevarmt vatten. "Nästan så att det gör ont att andas, gumman!". När jag sa att jag hade ångat mig, och att det gjorde jätteont svarade PappaMy att jag skulle fortsätta, varje dag. "Det ska göra meeeer ont!"

Eftersom PappaMy inte har några som helst belägg för att det där skulle funka så väljer jag att inte lyssna på min ömma fader. Inte den här gången i alla fall.

Istället vände jag mig till Apotekets förtrollade värld och de hjälpmedel som där finns att tillgå. Näsdukar, Panodil, Otrivin, halstabletter, hostmedicin och så vidare. Men en sak som jag inte begriper mig på är inhalatorn.

Inhalatorn ska lindra förkylningsbesvär. Förkylningsbesvär = snor, har jag rätt?

Man ska alltså inhalera Olbas genom näsan för att man inte kan andas genom näsan...

Någon mer än jag som ser problemet?

 

Det ser liksom illa ut för Grönlands framtid om inlandsisen ska hålla på att smälta i samma takt som den gör nu, samtidigt som resten av världen bara värms upp mer och mer.

Men.. Ska det gå så illa kan vi lika gärna ställa till med en stor strandfest.

Så bjud alla ni känner, släng på er flipflopsen och solskyddsfaktor 30 så ses vi 2032.

På beachparty i Nuuk. På Grönland alltså.

"Det har uppstått ett tekniskt fel. E-tjänsten är öppen dygnet runt förutom måndagar kl. 20:00-20:30. Välkommen tillbaka senare!"

 

 

Vad sjutton är oddsen för att jag skulle försöka logga in just när de INTE har öppet? Va?

I tordags satt jag barnvakt åt Bebis hemma hos Linda. När Bebis sov middag bestämde jag mig för att titta lite på TV och bläddrade håglöst runt bland kanalerna.

Lindas tv är vänlig nog att texta programmets titel och sedan sorterar TV:n in programmet i ett sorts fack. Typ "Vetenskapligt" eller något sådant. När jag sedan råkade zappa förbi Fab5 var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om jag hade läst rätt första gången.

Det stod:  Fab5 - Socialvetenskap / andligt

Jag vet inte riktigt hur ni känner, men jag kan väl inte riktigt hålla med om att fem homosexuella män som ekipierar en hetererosexuell man med hopplös klädsel med nya kläder som en andlig upplevelse.

Jag kan möjligen sträcka mig till socialvetenskap, för man lär sig ju vad som är no-go i sociala sammanhang. Man andligt? Kom igen?

Bildkälla

 

PS: Skulle det vara att man fick en andlig upplevelse av Fab 5 beror det nog på Jai. Förresten: ibland ser det ut som Carson skulle må bra av en makeover.

En sak som jag har märkt med mig själv är att jag har utvecklat någon sorts fobi mot att avtala möten på helger. Inte för att jag inte vill träffa människor, men för att jag tycker om att ha det lite löst sådär. När folk vill bestämma en träff, ett datum, ett klockslag kryper jag nästan ihop lite av småångest. Då säger jag, i lätt och obesvärad ton, "vi kan väl ta det till helgen?".

När jag väl har sagt så till tillräckligt många personer och har tillräckligt många lösa trådar utkastade brukar min helgagenda krylla av outtalade möten, "spontana" fikastunder och lite för många "vitardetpålördag-avtal". Det ställer ju naturligtvis med problem.

Antingen så slutar det med att jag träffar en eller en bråkdel alla de människor jag egentligen hade "bestämt" träff med eller så slutar det lite mer kaosartat. Som igår.

Igår hetsade jag omkring som ett torrt löv i vinden för att försöka hinna med allting. Jag skulle träffa Linda och åka till Mölndal för att shoppa(?), jag skulle baka semlor med Katja och Ponnypojken i andra änden av så långt som spårvagnar går, jag skulle träffa Daniel som jag inte har träffat på fyra år och nu var han plötsligt i stan, helst ville jag träna och jag trodde jag skulle hinna träffa Ingo. Och helst på samma gång.

Sen när kvällen kom var jag alldeles utmattad, såg en film på TV och gick sen och lade mig klockan elva.

Kids - ha inte "lösa förbindelser". Lyd mitt råd. Det är utmattande.

[...] with the words "Don't Panic" inscribed on it "in large, friendly letters".

"Men kan du inte bara lugna ner dig lite!?"

Det får jag höra ganska ofta. Jag är nämligen ganska energisk och ADHD-ig och pratig och skrattig och flaxig och faktiskt lite jobbig ibland. Det är när jag är så som folk säger till mig: "Men kan du inte bara lugna ner dig lite!?" Eller när jag springer omkring och gör tusen saker samtidigt, bara för att jag vill göra allting men inte hinner annars. "Men kan du inte bara lugna ner dig lite!?" Eller när jag är jättejättejätteglad. "Men kan du inte bara lugna ner dig lite?!"

Nej. Jag kan faktiskt inte 'bara lugna ner mig lite.'

Jag är såhär. Jag har försökt att 'bara lugna ner mig lite', men det går inte.

Jag har gått på yoga och känt mig som världens största idiot när jag ska stå i någon konstig position som kallas Kamelen eller Krigaren eller Happy Baby. Jag blir inte ett dugg lugn av att streta med alla mina kroppslemmar i tre olika riktningar samtidigt som jag ska tänka fina tankar. Jag blir tvärtom stressad. Jag blir stressad för jag känner mig dum och tjock och jag blir stressad för att jag blir orolig för om jag gör rätt och andas rätt och jag blir stressad för att jag inte alls känner mig lugn.

Jag har provat avslappningsövningar men det gör mig förlägen och fnissig och gör så att jag känner mig dum. Och stressad. Stressad för att jag blir fnissig och inte lugn, inte lugn alls.

Min grönländska kusin ville hjälpa mig att lugna ner mig så han mässade sina lugnande meningar om trötthet som sprider sig i min kropp. Jag satt och försökte låta bli att fnissa för vi satt i köket tillsammans med fastrar och fler kusiner och på golvet sprang massa barn omkring. Han sa att jag skulle föreställa mig att hela jag slappnade av, menjag tänkte att jag ville springa omkring med barnen på golvet istället.

Jag har försökt lugna ner mig. Och nej. Jag kan inte 'bara lugna ner mig'. Jag är såhär.

Råris.. Alltså.. Allvarligt talat.

När vet man att råris är färdigkokt? Jag tycker det smakar likadant okokt som kokt. Det är inte heller någon speciellt skillnad i utseende. Riskornen blir lite större, men sen då? Hur degiga ska de vara? Det är ju råris så jag antar att det ska vara lite hårt. Tuggmotstånd och något för magen att jobba med och så vidare. Men hur vet man att det är klart?

För att få hjälp och rådgivning vände jag mig till mina Facebookvänner. Mina vänner visade sig ha begränsade kunskaper inom riskokandets konst och gav mig mest tips om hur riset inte ska se ut när det är klart. ("När allt ris sitter fast i botten och är svart är det färdigt. MVH Mästerkocken Naisy.") En annan sa att när grytans innehåll börjat brinna så har det kokat för länge.

Jag har alltid antagit att alla andra också skapar det-alldeles-för-färdigkokta, svarta bottenriset ifrån det mer-lagom-färdigkokta, vita toppriset.

Tydligen inte. Sammanfattningsvis kunde jag konstatera att råris antagligen heter just råris för att det alltid smakar rått oavsett koktid. Och att mina kompisar inte heller kan koka ris.

En risig kastrull med råris

Tyskland kan det här med populära djur. Först kom isbjörnen Knut, sen kom den där bläskfisken Paul som var så bra på fotbolls-framtidsskådande och Heidi. Ni har väl inte missat Heidi, den skelögda pungråttan?

Jag tycker Heidi är något av det sötaste som finns. Hon är så söt att jag typ vill ha henne. Jag vill ta hand om henne. Jag vill klappa henne och ge henne hennes favorit-pungråtte-mat och skämma bort henne. Jag blir lite ledsen när jag tänker på att hon blir populär bara för att hon är skelögd.. Ni förstår - det är jag nämligen också. Inte lika mycket skelögd som Heidi, men tillräckligt mycket för att jag skulle bli mobbad för det när jag var liten.

Så Heidi - jag förstår om du blir lite ledsen av all uppmärksamhet.

Om det är till någon tröst tycker jag att du är den finaste pungråttan i hela världen! ♥

Heidi

Faster: Det är så djävla mycket snö nu att det inte finns någonstans att lägga någon ny snö.
My: Ovanpå den gamla snön är ju en väl beprövad metod? Du kan tipsa vädergudarna om det.
Faster: Ja, men när snön nästan når upp till himlen då är det inget kvar att lägga snö på.
My: Nä.. Det går ju inte.
Faster: Min man är och köper en ny snöskyffel så vi kan fortsätta med detta meningslösa förflyttande av snö.

Jag får känslan av att hon är lite missnöjd med sin vädersituation?

Snö som nästan når upp till himlen?

Om ni inte tyckte att kursen i duvmatning jag tipsade om tidigare i veckan var något för er kanske jag kan intressera er i en annan kurs. Denna gången är det en ABF-kurs, det blir 6 tillfällen och priset ligger på ynka 200 kronor.

Kursen heter "Att överleva en zombiekatastrof" och kommer att handla om hur människor agerar i katastrofsituationer.

Jag vet inte hur ni känner, men jag tror att jag hade blivit en förträfflig studievägledare.

Något för dig?

I måndags var jag på gymmet för första gången på väldigt, väldigt, väldigt länge. Faktiskt så länge att jag skäms för att erkänna det för er, men eftersom jag inte vill ge sken av att leva i en rosa-fluffig värld så jag ska erkänna det i alla fall. Så att ni inte går och inbillar er att jag är perfekt, menar jag.

Tills i måndags hade jag inte satt en fot på gymmet sedan början på November. Fattar ni? Jag hade inte tränat sedan innan jag åkte till Afrika...! Alltså 2 månader sedan.

Min heroiska insats på gymmet i måndags har haft den effekten att jag har varit i princip invalid hela veckan på grund av träningsvärk.

Bodypump är nämligen den sortens pass som inte lämnar en enda muskelgrupp i fred, så jag har minsann fått känna att jag lever...

Det bästa med hela historien är att imorgon börjar det antagligen om igen för nu ska jag till gymmet igen.

Jag tror den där statyn går på gymmet oftare än jag gör, för den var rysligt stark. Eller så handlade det bara om bra armbrytningsteknik.

Jag är inte så bra på det här med nyårslöften. Det brukar oftast bli något enkelt i stil med "i år ska jag dricka mer vin" eller "i år ska jag hänga upp fler än en adventsstjärna i samma fönster" men nu har jag kommit på ett löfte som faktiskt kräver en del ansträngning från min sida.

Ett nyårslöfte för 2011: Jag ska skaffa en blomma till mitt som ska överleva till 2012.

Det kanske låter löjligt, men tro mig - för mig är detta en ganska big deal. Jag är nämligen expert på att ha ihjäl blommor. Det spelar ingen roll om de är tåliga och inte kräver så mycket, de dör ändå.

En gång fick jag en garderobsblomma. "Den KAN inte dö, My. Det är omöjligt!"
En annan gång brann min kaktus upp...

Så vi får väl se hur det går med det här nyårslöftet. Jag ska klura i vilken sorts blomma jag ska köpa och så återkommer jag.

Det här en (köttätande?) blomma som bor i Uganda. Den ska nog vara glad att den inte bor hos mig.

I morse var jag riktigt kaffetörstig och eftersom jag sitter och skriver på min uppgift i skolan fyllde jag en termos med kaffe för att ta med hemifrån. Jag gjorde riktigt gott starkt kaffe som fick sällskap därnere i termosen av en skvätt uppvärmd mjölk, så att slutresultatet blev en perfekt blandning.

Den här fantastiska termosen med det ljuvliga kaffet står desvärre kvar hemma i min hall.

& där är inte jag.

Synd.

Igår hade jag och Inunnguaq en liten grönländsk kväll. En temakväll om ni så vill.

Jag har köpt med mig en grönländsk film hem från Nuuk och jag ville se den med ingen annan än Inunnguaq. Det var jättemysigt!

Vi såg filmen Hinnarik Sinnattunilu och åt vårat favoritsnack panertut (torkad fisk), bläddrade i grönländska böcker, pratade danska/grönländska/skånska/engelska/göteborgska/stockholmska, längtade hem en stund och tittade till sist igenom mina bilder från Nuuk.

Panertut - torkad torsk

 

Trailer - Hinnarik Sinnattunilu

Idag när jag doppade chocklad till eftermiddagskaffen (för det får man göra på så här trista måndagar) blev jag hemskt sugen på en clementin. Ni som har ätit clementin till kaffe har nog noterat att det ska man låta bli.

Det blir någon konstig smakkrock i stil med apelsinjuice/tandkräm. Inte lika illa förståss, men en clementin till kaffet ger en hemsk eftersmak i munnen som inte alls är önskvärd eller särskilt behaglig.

Jag undrar nu - varför blir det så?

Vad är det exakt med citrusfrukterna och deras ovilja att blandas med andra livsmedel?

It's a no-go

Såhär i terminsstart kan jag tipsa om en ny kurs som har kommit på Medborgarskolan. Det blir tre undervisningstillfällen á 795 totalt, vilket jag tycker är ett helt rimligt pris.

Kursen heter "Duvmatning" och går som namnet antyder ut på att lära sig att mata duvor på adekvat sätt. Hur stor är en lagom bit bröd? Och hur kastar man den utan att träffa duvan i huvudet? Det får man lära sig på Medborgarskolan. Man får också lära sig att locka duvan till sig genom att härma dens rörelser. Bröd ingår dock inte, så det får ni ta med er själva.

Vad säger ni, är ni sugna på kvällskurs?

Tror ni att jag hittar på allt?

Kolla här då.

Hur matar man en duva som inte kan flyga? Är det samma sak eller ska de ha specialbröd?

Jag kom hem till min lägenhet i fredags förmiddag efter en tågtur med SJ som mirakulöst nog bara var en kvart försenad. Mitt reseäventyr var således äntligen över och efter två övernattningar undervägs sörjer jag inte det minsta.

I Kangerlussuaq hade jag ju turen att bo i en kusins lägenhet men i Köpenhamn övernattade jag sonika på flygplatsen. Jag hade självklart kunnat åka hem till diverse släktingar och familjemedlemmar som bor i Köpenhamn men eftersom vi landade 1 timme och 20 minuter senare än beräknat hann klockan bli lite över 23 innan jag hade hämtat ut mina väskor. Då tyckte jag att det var ovärt att baxa in mina väskor till Köpenhamn bara för att baxa tillbaka dem knappt 6 timmar senare eftersom mitt tåg skulle avgå från Kastrup 06.10.

Alltså övernattade jag på flygplatsen. Jag letade länge efter en lugn vrå där jag kanske kunde lägga mig på en bänk och blunda några timmar. Jag vet inte vad det var frågan om, men någon lugn undanskymd vrå i stil med Tom Hanks i "The Terminal" hittade jag inte. I stället fick jag göra som en del andra och lägga mig på golvet med mina väskor i terminal 2.

Där låg jag alltså på golvet och kände mig lika delar som en utsatt som en skadeskjuten fågel, en hemlös och väldigt ensam.

Men nu har jag provat att leka The Terminal också.

Min säng och min golvgranne, min ödeskamrat. Han kom för övrigt från Tyskland och kunde i runda slänga 5 ord på engelska.

Nu har jag precis beställt en biljett med ett X2000 från Kastrup till Göteborg i morgon bitti. Jag blev positivt överraskad över priset för det var sanslöst billigt för att vara SJ, men är jag istället alldeles övertygad om att allt annat som kan gå åt skogen, kommer gå åt skogen.

Möjliga scenarier jag föreställer mig:

1) Tåget finns inte ens, SJ har lurat mig
2) Tåget finns men vill inte köra
3) Tåget vill hemskt gärna köra mig till Göteborg men får inte för sin mamma
4) Tåget kan absolut ingenting, för det är snö i Sverige

Även om det tredje alternativet känns väldigt plausibelt, måste jag säga att det ändå är punkt fem som noroar mig allra mest - alla vet ju att SJ inte fixar det här med snö. Eller inte fixar det här med "väder" över huvud taget..

Jag hoppas bara jag kommer med tåget, att tåget kommer med sig själv och att tåget och jag tillsammans kommer till Göteborg.

SJ har lite att lära från sina kollegor i Sibirien

Jag ska klaga lite nu, så om ni råkar vara av den sortens människor som inte gillar klagomål bör ni skippa det här inlägget. Det känns nämligen som det kommer bli långt.

Det är nämligen så att jag bokade min biljett fel, så att jag tvingas övernatta i den här bygden mitt ute i ingenting. Jag inser ju att det är mitt fel, men för den sakens skull har man ju rätt att testa om det går att lösa "le problem". Det är fasligt dyrt att övernatta här i Kangerlussuaq så det hade varit alldeles perfekt om jag hade kunnat få flyga med planet som går till Köpenhamn just i detta nu.

Min pappa (som är av det manliga könet) ringde till flygbolaget och förhörde sig om det inte gick att ordna så att jag kunde flyga med nattflyget till Köpenhamn istället för att behöva vänta tills i morgon lunch för att få flyga vidare. Han fick höra att det skulle gå bra, men att vi skulle ringa till dem i Nuuk istället för de hade inte befogenhet att göra det från Köpenhamn.

Fair enogh, jag ringde till flygbolaget i Nuuk och förklarade situationen. Svaret blev ett blankt nej, det går absolut inte för sig. Jag är inte den som ger upp så lätt, så direkt när jag landade i Kangerlussuaq gick jag till disken och frågade om inte jag kan få komma med planet i alla fall, fast jag har en o-ombokningsbar biljett. Svaret blev återigen tvär-nej.

När de senare boardade planet gick jag för att fråga igen, för att den tanten som stod i disken när jag var där första gången har ett rykte om sig att vara en riktig drake. Men återigen blev svaret nej.

Saken är dock sådan att en bekant till mig, faktiskt en kusins fdp (notera att även han är en man), har gjort exakt samma sak som mig.

Med den lilla skillnaden att han fick lov att göra sin biljett om. Så i detta nu sitter han på planet på väg till Köpenhamn medan jag sitter ensam kvar i Kangerlussuaq. Ibland känns livet bara orättvist.

En fin Nuukbild till er som inte ville läsa klagomålsinlägg

(Som tur är bor en av mina kusiner tidvis i stan så jag har fått hennes nyckel så att jag kan bo i hennes lägenhet i natt i stället för att ruinera mig på hotellvistelse. Jag är så lyckligt lottad med alla mina multum miljarder kusiner! ♥ )

Jag är, som ni vet, inte så mycket för att resa men de allra värsta resorna är dem mellan Sverige och Grönland. De resorna är liksom alltid så konstiga- jag reser hemifrån Nuuk för att komma hem till Göteborg.

Hur jag än vrider och vänder på steken så är jag ändå aldrig riktigt hem-hemma.

Förstår ni? Grönland och Nuuk är mitt hem för där har jag all familj. Men Sverige och Göteborg är också mitt hem för där har jag min vardag. Det är konstigt, det där. Konstigt det där med begreppet "hemma".

Hur som helst, detta blir en lång resa. Nu sitter jag på den gamla flygbasen Kangerlussuaq som ligger precis vid inlandsisen. Här ska jag sitta och häcka tills imorgon lunch då jag äntligen får ta planet till Köpenhamn. I danskland ska jag slutligen få vänta hela natten på Kastrups fantastiska flygplats tills jag kan sätta mig på tåget hem till mitt kära Göteborg.

Denna utsikten hade jag också när jag flög från Nuuk tidigare idag, fast jag har en känsla av att de hade det lite kyligare om öronen än jag hade det i mitt Dash-7 plan.

Min väninna Annica är helt fantastisk. Det är hennes dotter också. Hennes lägenhet också.

För mig är det här med julstjärnan en ganska "big deal". Jag älskar julstjärnor. Jul utan stjärna är inte jul, punkt slut. Sen är det ju ett fasligt pusslande med att hitta den perfekta julstjärnan, som ni vet. Det finns ju så många fina, så hur ska man egentligen kunna välja?

Annica är minsann ingen sån där person som inte kan tänka utanför lådan. Titta bara!

 

Annica har inte bara en, men tre adventsstjärnor i ett och samma fönster!

Det tycker jag är helt fantastiskt. I år vill jag vara som min väninna Annica och pynta upp med alla de vackra stjärnorna jag kan hitta.

Min blogglillasyster Rebecca skrev en sak till mig idag som jag först skrattade åt, men som jag när jag hade tänkt över det, faktiskt också undrar över.

"My, egentligen fattar jag inte varför du har en lägenhet när du aldrig befinner dig i den?"

Alltså: Jag har faktiskt inte varit hemma speciellt mycket den senaste tiden. Från 11 November månad till 1 December var jag i Afrika. Sen var jag hemma i Sverige till den 15 december då jag återigen packade väskan och drog åstad till Grönland. Nu har jag varit här i snart tre veckor.

Kanske ska jag bara sälja lägenheten och titulera mig globetrotter-My i resten av mitt liv?

Globetrotter-eski-My ?

Ååååååh...

Det borde vara förbjudet att smälla raketer på nyårsdagen - ärligt talat : ljud & ljus i en hemsk kombo är inte my cup of tea dagar som dessa.

Idag ska mitt ansikte inte förevigas, så jag ger er min rygg och lite driv-inlandsis istället

Hade ni en bra kväll igår? Det hade jag. Mycket bra.