Det här med att blogga i realtid och/eller kontinuerligt verkar inte vara min grej riktigt.

Eh.. Hoohoo? Är det någon här?
 
Jag kom precis på att jag har en blogg. Och att jag har lovat mig själv att även om jag faktiskt är ganska så urdålig på att komma ihåg att blogga så skulle jag åtminstone blogga en gång i månaden (jag vet, sjuka krav jag har på mig själv va?) men inte ens det har jag lyckats hålla. Senast var visst i juli. Nu är det oktober och alldeles snart november. Fy mig!
 
Så. Snabbuppdatering på vad som har hänt då? Jag och John var på Grönland i två veckor i juli. Det var alldeles fantastiska veckor av familjeträffar, långa mysiga promenader, båtturer och så vidare.
 
Midnattsutsikt, dagsutsikt, John & jag, min mosters lilla sommarstuga långt inne i fjorden
Lupiner som min farmor har planterat i en fjord, Kolonihamnen i Nuuk från två vinklar och så mina favoritblommor i hela vidaste världen.
Mina kusiner, jag och min kusin äter torkad torsk, John blåser bubblor, John får snabblektion i att rensa torsk
 
Sedär. Nu är ni uppdaterade på juli månad och det får räcka så. Resten av tiden från augusti tills nu har varit ganska händelselösa så det tycker jag vi skippar. Finns ändå inga fina bilder att visa. Fast en vet ju aldrig! Kanske överraskar jag och uppdaterar er om det om några månader.. eh...eller år...

Som motpol till vuxenheten tänker jag låta barnpyntet hänga kvar i köket

Förra veckan fyllde jag 25 år. TJUGOFEM. Det är liksom.. mycket. Det är vid 25 det känns som att det är slut med att vara ungdom och faktiskt bli vuxen "på riktigt".
 
Trots att jag bor i ett gult litet radhus i en liten stad strax utanför en stor stad, har fast jobb och längtar hem till soffan och Let's Dance på fredagarna har jag inte riktigt kunnat greppa att jag är sådär vuxen. Faktiskt så känner jag väl mig så ovuxen att min 25-årsfest råkade bli mer likt ett kalas för en 2,5 åring med vimplar och ballonger och tårta. Mina vänner skrattade åt mig och mitt barnkalas och sa att jag bara försöker förneka min vuxenhet. Att jag är megavuxen fast jag inte låtsas om det. Medvetet eller inte.
 
Jag vill alltid ha rosa och vita ballonger i mitt hem
 
Men igår kväll när jag skulle plocka ur en tvätt ur vår tvättmaskin och jag oroade mig för hur märkligt den har börjat låta och vad det kommer kosta att köpa ny, slog det mig - jag är ju faktiskt vuxen-vuxen nu. Med vuxna tråkbekymmer och en laddning förnuftigt tvättad tvätt.
 
Hu så otäckt!

Får man säga eskimå?

Ganska ofta får jag frågan "får man säga eskimå?" och nu tänkte jag besvara den frågan en gång för alla.
 
Det finns ett kort svar: ja.
 
Och så finns det ett svar som tar lite längre tid men som i princip kommer komma fram till samma sak.
 
Så här är det: Ordet eskimå är ett samlingsbegrepp för de folkgrupper som lever på Grönland, i Canada, i Alaska och i Ryssland. Order inuit betyder människor, och är ett begrepp enbart för de arktiska folkgrupper som lever i Canada (inuit och inuvialutut), Alaska (inupiaq) och på Grönland (kalaallit). Alla inuiter är alltså eskimåer, men inte alla eskimåer är inuiter.
 
Jag är grönlänsk inuit. Men jag är också eskimå. Och inte någonsin har jag eller någon annan grönländsk inuit jag vet tagit illa vid sig av att kallas eskimå. Vi är eskimåer också.
 
Det har funnits en del hysch hysch omkring ordet eskimå men jag tror att fler och fler inuiter vågar kalla sig eskimåer nu. Det kan bero på fler orsaker - dels är det ett vidare begrepp som fler människor ute i världen känner till, och en behöver inte ägna så mycket tid att förklara vad som är inuit och vad som inte är det. Det kan också vara så att en del personer, som jag själv och alla jag känner, använder ordet eskimå om oss själva för att avdramatisera ordet lite. Om inte vi uppfattar ordet som nedvärderande, varför ska andra då göra det?
 
Och sist men inte minst. Mitt allra bästaste argument för ordet eskimå: Detär ett awesome ord att bland med min andra nationalitet:
 
Svensk + eskimå = svenskimå.
 
Bara en sån sak! Sen är det skoj att göra massa ordlekar och sånt på ordet eskimå. Typ ett av mina slagord "eskimo says no!".
 
Hoppas ni är nöjda med dagens lektion och att ni förhoppningsvis vågar säga eskimå nu! Det finns ju säkert de som tar illa upp, men de är inte så många och det är inte värre än att ni isåfall kan be dem om ursäkt. Det är ingen fara. Jag lovar.

Om min rädsla för viktiga papper

Jag får panik av viktiga papper. Inte räkningar, räkningar kan jag hantera. Dem sorterar jag, lägger ihop, betalar alltid i förtid och skriver på datum för när jag har betalat dem och sen lägger jag dem prydligt i en låda. Helt enligt vuxenlivets alla tråkiga regler.
 
Men när det gäller andra viktiga papper har jag ett riktigt Lyxfällan-beteende. Jag vet oftast inte vad jag ska göra med alla viktiga papper. Typ Orange:a kuvertet, Årsbesked till Skattedeklarationen, Försäkringspapper och så vidare. Ni vet?
 
Så istället för att sköta allt på ett sunt och moget sätt stuvar jag undan alla papper och utskick och försöker förtränga dem. Det är ett sjukt dåligt sätt att förhålla sig till viktigheter för hur jag än gör så måste jag ju förr eller senare hantera dem. Jag måste ringa mitt försäkringsbolag, jag måste ringa elbolaget, jag måste ha koll på våra miljoner huspapper, jag måste se över mitt pensionssparande (men det gör jag aldrig för om det några papper jag verkligen inte förstår så är det pensionspapprerna).
 
Varje år tänker jag att jag ska bli duktig, jag SKA använda den pärmen jag har till sånt här och jag ska lägga in grejerna i pärmen så fort de landar i brevlådan. Men det slutar alltid med att jag, varje år såhär års, får ångest och måste leta igenom viktiga, lite hemliga, pappershögar utspridda lite varstans. Usch så tråkigt.
 
 

Varför inte lite eskimåisk snö där istället för blommor?

Jag fick en kommentar om den nya designen och det var Freedomtravel som undrade varför jag inte hade eskimåisk snö istället för blommor som header.
 
 
Det är väl klart att jag ska ha en bild från Grönland istället! Och det bästa av allt är att jag hittade en som passar alldeles utmärkt med ett lila tema! Den här bilden tog jag i Nuuk kring jul år 2006. Berget heter Hjortetakken och är faktiskt väldigt fint. Speciellt med snö på.
 
Så tryck på F5 igen nu så får ni kanske lite eskifeeling.

Please press F5

Hej kompisar! Uppdatera sidan! Jag skrev ju för ett tag sen att jag nästan dog av hat för min gamla design och nu har jag slängt ihop en ny.

Och såhär ser den ut!

 
Jag säger inte den är snygg men den är iallafall ny och inte lika ful som den gamla. Mer lila = mer fint. Jag är ju liksom ingen htlm-ninja eller estetiskt geni så det är begränsat vad jag kan men jag är faktiskt rätt bra på att klippa och klistra i paint. Och det är ju alltid nåt!
 
Hoppas ni tycker om den. I alla fall lite.
 

Hej och babbel och hejdå.

Alltså. I flera veckor har jag tänkt att jag ska ta mig i kragen och skriva ett himla blogginlägg men jag kommer mig inte för. Och nu när jag äntligen tagit mig samman och faktiskt planterat mig framför en dator och loggat in på blogg.se så är min hjärna alldeles tom!
 
Hur i all sin dar gjorde jag förr om dagarna? När jag skrev saker här varendaste liten dag - till och med flera inlägg om dagen! Knäppt. Men jag antar att det mest handlar om att bara komma igång igen. Och att bara göööööra det.

Men jag har en himla massa dumma ursäkter hela tiden. Texilempel så h a t a r jag min design. Jag hatar hatar hatar den och villl inte se på den. Det är såklart inte så motiverande. Jag önskar jag var estetiskt lagd och bara kunde slänga ihop en ny header (en sån där snygg illustrerad allra helst) och HTML-trolla ihop en ny frääääsch design men jag är faktiskt rätt så himla dålig på nästan allt med teknik. Och estetik. Typiskt dålig kombination när de kommer till bloggdesign.

Menjodåsåatt... Nu har jag tappat den lilla röda tråd jag hade en önskan om att ha i det här inlägget så jag ger mig nu. Ni får titta på en vårig bild från när jag drack mitt förmiddagskaffe i solen igår. Så kommer jag tillbaka en annan gång. Förhoppningsvis snart. Men jag lovar inget.
 
 

Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag har livlig fantasi och är jättebra på att komma på farliga mörkermonster och sånt

I morse när jag kom till jobbet låste jag upp, gick in, larmade av och tände lampan. Precis i den ordningen, och precis som vanligt. Bara det att när jag tände så hörde jag ett otäckt ljud och först blev allting ljust en kort sekund och sedan mörkt. Mycket mörkt. Och vet ni en sak? Jag gillar inte mörkt. Speciellt inte om jag är ensam.
 
Så här mörkt var det
 
Jag förstod ju att en propp hade gått så jag letade upp proppskåpet och fann att det var den där gamla, läskiga sortens med pluppar istället för smarta av och på-knappsflärpar. Så jag gjorde vad varje rädd liten eskimå-flicka hade gjort. Jag ringde efter hjälp.
 
Jag satt där i det otäcka mörkret och funderade på vad för otäckt som befann sig i kontorets mörker bortom nödljusens sken ända tills vår fastighetsskötare kom. Och jag skämdes lite för att jag kan tänka mig att folk tycker att man minsann ska kunna byta proppar själv och det håller jag väl med om. Men jag kan faktiskt inte det på sådana där uråldriga proppskåp. Och speciellt kan jag inte det om jag inte ens har en liten liten ficklampa att skydda mig med.
 
Såhär rädd var jag för mörkret där bakom

Men det löste sig ju! Vi fick tillbaka massor med ljus och då blev jag jätteglad och ställde mig rakt under en ljuskälla för att riktigt få njuta maximalt av ljuset.
 
Såhär glad blev jag när det kom ljus igen

Alvin

Förresten! Ni måste ju få träffa Alvin!
 
 
Alvin är min lilla guldhamster som jag fick i julklapp av John. Alvin är liten med den mjukaste guldigaste päls jag någonsin har känt och han har bedårande små tassar. Han är lite tjock och lite klantig och verkar tycka extra mycket om morot och frukt. Han tycker mycket om att sova och när han gäspar sträcker han fram höger framtass och visar sina otroligt läskiga tänder. Han är duktig på att klättra men inte så bra på riskbedömning. Han gillar trånga utrymmen och gräver alltid i samma hörn i sin bur.
 
Det är så mysigt att ha en sån här liten kompis hemma. Jag har aldrig haft en hamster innan så jag blev extra extra glad för Alvin. I början var han jätterädd för oss och ville inte alls ha med oss och göra och bet oss lite och sådär. Men nu så har han vant sig vid oss och vi vid honom så nu är det bara mysigt (fast lite läskigt för han har faktiskt jättestora tänder).
 
 

Finns det något som heter rosa sjukan? Och i så fall - behöver man behandling för det?

I morse när jag plockade upp mina grejer ur gymväskan lyckades min supertrötta morgonhjärna urskilja ett mönster. Och ja, nu i efterhand så inser jag ju att det kanske inte var såååå himla svårt att upptäcka den här specifika grejen MEN jag vill bara påpeka att min klocka ringde klockan 04:50 i morse och jag var på gymmet 05:45. OK? OK.
 
Iallafall! Det här mönstret då. Om jag hade varit en engelsk detektiv, typ Sherlock Holmes, så hade jag kanske utbrustit "AHA! A color pattern! How intriguing!" men eftersom jag inte är någon engelsk detektiv utan bara en svenskimåisk tjej (och som sagt - klockan var mitt i natten) så sa jag inte så mycket utan hummade lite.
 
Fast när jag sen skulle stuva in allting i skåpet sedan och plockade fram mitt rosa hänglås kom jag till en liten insikt. Nämligen den här:
 
Det här med att jag gillar rosa kan eventuellt ha börjat gå överstyr. Eventuellt.
 
Svart-rosa skor, rosa mössa, rosa vattenflaska, svart-rosa shaker, rosa mössa, rosa trosor, svart-rosa strumpor, rosa Ipod, svart-rosa-vita handskar. Och på mig hade jag svart-rosa tights och en rosa tröja..

God jul

God jul kära kompisar!
 
Hoppas ni har haft en fin jul med god mat, kärlek och omtanke och kanske en och annan Paradis-chokladbit?
 
Jag har ätit mig knäpp-mätt på prinskorv, köttbullar, julskinka (vår fjärde skinka för i år, jag börjar faktiskt tröttna nu, tro det eller ej) (eh nej jag äter ingen annan julmat förutom kött) och så har jag ätit typ all choklad jag har kommit över. Dvs ganska mycket. Fast nu har jag lite paus och äter bara clementiner. 
 
Det var bara det. Snart ska jag berätta om min fantastiska julklapp jag fick av världens bästaste man. Men det tar vi en annan gång.
 
 <3

The Common White Girl Tag

Tröttheten-Hanna utmanade mig med detta so here we go.
 
Favoritdryck från Starbucks?
Eh alltså jag vet inte. Sist jag var på Starbucks var första dagen efter semestern och då köpte jag en Grande Latte med en extra shot. Som jag fick gratis pga detta: 
 
 
Ja mitt kort spärrades.
 

Hur lång tid tar du för att göra dig i ordning på morgonen?
Det beror lite på hur lång tid jag har på mig, om jag har tränat innan jobbet osv men det tar väl typ 3-10 minuter att tvätta ansikte, kleta på concealer, ögonskugga, rouge och mascara. Sen tar det väl kanske 1 minut eller så att sucka högt och konstatera att mitt hår bestämmer själv hur det vill se ut för dagen.

 

Hur många selfies tar du på en daglig basis?
Jag skulle nog säga noll. Fast det händer ju ibland (typ var tredje vecka kanske) så det blir väl lite mer än noll men jag är inte speciellt bra på matte så det kan ni få klura på själva.

 

Hur många följare och bilder har du på Instagram?

 
Ja, jag inser att jag borde skärpa mig.
 

Säger du någonsin LOL eller OMG högt i verkliga livet?
JA! Jag gör faktiskt det. Fast alltid ironiskt och skrattigt för det går inte att inte vara ironisk eller full av skratt när man säger så.

 

Bär du samma plagg mer än en gång?
Jag tror inte ens jag har plagg jag bara har använt en gång.

 

Är du rasist?
Ja det är jag nog lite ibland och jag hatar mig själv för det. Men för det mesta befinner jag ju mig på ”andra sidan” av rasismen så att säga. När folk kallar mig blattehora och sånt ni vet. (Faktiskt lite ironiskt med tanke på att detta är en Common White Girl-lista och jag är varken speciellt vanlig (being svenskimå and all) eller ens särskilt vit. Men tjej är jag ju!)

 

Hur många tweets har du?
176 stycken. Fast sjukt många är retweets från typ @earthpics och på gulliga djur och sånt. Eller från folk som är mycket duktigare än mig på att vara roliga/smarta/intressanta på 140 tecken. Det vill säga typ ALLA ANDRA.

 

Instagram, Twitter eller Tumblr?
I så fall Instagram. Följ mig? @myaraq 

 

Vad spenderar du din mesta tid med att göra?
Eftersom jag är så himla trött nu så tror jag att jag sover mestadels. Sen jobbar jag ju 8 timmar om dagen. Utöver det så tränar jag, undviker att laga mat (lagar storkok en gång i veckan…), tjatar om att jag vill ha en hundvalp och tittar för mycket på Dexter.

 

Vem är din favorit på YouTube?
JennaMarbles kanske? Eller allt med gulliga djur typ.

 

Hur ofta gör du dina naglar?
Kanske en gång i veckan? Jag kommer in i olika stim ibland och köper massa nagellack och sen struntar jag kanske i det igen i några veckor. Eller så målar jag på nagellack och tar bort det igen direkt pga är lite för perfektionistisk för mitt eget bästa. I alla fall när det gäller nagellack.

 

 
Ä
r du en shopaholic?
Äsch nej. Fast jag gillar ju att shoppa förstås. Men på senare tid har jag inte ork till det och vill helst undvika folk så nu blir det nästan inget shoppande alls.
 
Hur många gånger har du sett Mean Girls?
Två kanske?

 

Äger du mycket kläder?
Det beror vem som frågar. Min sambo till exempel skulle nog bara skaka på huvudet och sucka åt mig och mina kläder. Mitt svar? Nej. Jag har för lite kläder. 

(Fast älskling, om du läser det här så är vår garderob på tok för liten och jag önskar mig fortfarande en rosa walk-in-closet.)

 

Tar du kort på maten innan du äter den?
Ja ibland men jag vet inte varför. Oftast är det liksom bara kort på min trötta matlåda när jag har ätit upp maten. Bilden skickar jag sen till min sambo. Och som sagt, varför vet jag inte.

 

Här är ett urval av de matbilder jag hittade i min mobil. De var faktiskt fler än jag trodde. Och återigen, varför vet jag inte.


Ja okej, godis är inte mat men det är typ en av de viktigaste inslagen i min kost så det räknas ändå.
 
Har du på dig smink varje dag?
Oftast på vardagarna faktiskt. Mer sällan på helgerna. I princip aldrig på söndagar.
 

Vad var ditt medelbetyg i plugget?
VG tror jag.

 

Hur stylar du vanligtvis ditt hår?
”Så gott som det går”.  Alltså mitt hår är ju superlockigt och jag kör balsammetoden så jag stylar väl inte mitt hår egentligen. Jag försöker väl mest bara tämja det. Men ibland ger jag upp och plattar alltihop.

 

Ser du alltid representabel ut?
Höhöhö. Kul att den här frågan kom direkt efter förra. Men alltså bortsett från håret så ser jag proper ut på jobb (I have to, because of klädkod) men det första som händer när jag kommer hem är att byxorna åker av och tightsen och sockarna på. (Representabel och representabel förresten, det beror ju på situationen. Om det är soffhäng vi snackar om så ser jag ju representabel ut för det liksom.)

 

Sådär ja! Jag tycker att Baadanka-Linda, HejSonja-Sonja, KhaltoAnna-Anna och Queen Tiara ska göra den här listan! Säg till sen!


För det är väl ändå inte normalt att gråta när väckarklockan ringer?

Alltså nu vill jag prata lite om trötthet. För jag är så himla, himla trött. Det börjar faktiskt bli löjligt nu. Jag är trött hela tiden. Jag är så trött att jag liksom går och lägger mig typ INNAN klockan 21 om jag bara får möjlighet. Förstår ni hur sorgligt det är?
 
Jag börjar faktiskt tro att det är något fel på mig för jag är verkligen så. himla. trött. Och nu snackar vi inte om den gamla vanliga vintertröttheten "för alla är faktiskt lite trötta på vintern" utan vi snackar hundraprocentig extrem trötthet. Vi snackar gå-och-lägga-sig-klockan-21 och vi snackar ändå-gråta-av-trötthet-när-väckarklockan-ringer. Det kan inte vara normalt? Kan jag gå till läkaren med det här? Borde jag det? Eller kan jag SOVA bort det här genom att typ.. gå i ide eller något?
 
20:45. Vanlig kväll i det My-iska residenset,

Julstök. Lightversionen. Jag är ju inte helt dum i huvudet förstår ni väl.

 
It has begun. Och med "it" menar jag såklart julstöket. Det har kliat i fingrarna på mig nu ett par dagar och igår kväll kunde jag inte riktigt hålla mig från julpyntandet längre så alla stjärnor fick åka fram.
 
Och innan ni säger att "man måste faktiskt vänta till första advent" så har jag egentligen tre saker att säga till er.
 
För det första: Skit ner er.
För det andra: Jag ställde frågan på Facebook och enligt mina vänner så är det helt okej att börja. Vissa hade till och med pyntat klart allting utom granen. Så det så.
För det tredje: Jag drog en runda runt om kvarteret igår och hittade en liten liten ljusslinga i ett fönster. Så med andra ord är jag inte först.
 
Och förresten så har jag inte gått all in ännu med juldukar och julgardiner och tomtar och girlanger och julgodis osv ännu. Detta var bara julstök light.
 
Har ni börjat pynta ännu? Eller är ni konservativa och tänker vänta?

Älskling, jag krympte byxorna

När jag var i Spanien köpte jag ett par nya byxor som har kommit att bli mina favoritbyxor. De är nämligen av modell "lösa" och är förrädiskt lika ett par kostymbyxor fast med den fantastiska egenskapen att de känns som att ha på sig mjukisbyxor. Snyggt och skönt på samma gång, vem hade inte älskat det?
 
Nåväl. Även favoritbyxor måste någon gång tvättas och det blev de i helgen. Glad och förväntasfull tog jag fram dem i morse för att jag tänkte det vore vänligt av mig att svepa in mina extremt träningsömma ben i den mjuka härlighet som är dessa byxor istället för ett par hårda tigtha jeans.
 
Döm om min förvåning när mina "baggypants" helt plötsligt visade sig inte vara så himla baggy längre. Faktiskt inte alls, och att de istället påminde lite om de där tighta jeansen jag inte ville ha på mig. Min morgonhjärna fattade ingenting först, jag tänkte att jag kan väl omöjligen ha ökat en hel storlek sedan i fredags?
 
Men sen kom jag på det. Jag måste ha krympt dem! Och mycket riktigt, efter en snabb titt på de där hieroglyferna som kallas tvättansvisningar kunde jag konstatera att de skulle ha tvättats i 30 grader. Och jag har såklart tvättat dem i 40 grader. Men så kan det gå! De passar fortfarande fast de är lite mindre och den nya passformen ger mig en något mer smickrande rump-sliluett. Eller ja. Det inbillar jag mig iallafall (för att inte gråta bittert).
 
Ja jag fotade när jag hade på mig byxorna, det är därför det är suddigt.
Hoppsan! 



Hej! Det är jag som är Myaraq. Det betyder "Lilla My" på grönländska. Mina föräldrar hade så dålig fantasi att de döpte mig till Maria, men det är det inte många som kallar mig. Oftast kallas jag för My, Mymy, Myran eller "dendärlillaeskimån".

Eskimå ja! Jag är faktiskt hälften svensk & hälften eskimå. Alltså blir jag en "svenskimå". Och jo, man får säga "eskimå". I min blogg får man det för här bestämmer jag.

Jag jobbar i Göteborg där jag roar mig med att dra massor med ordvitsar & leta efter mysiga kaféer. Jag föddes på en varm julidag 1989. Jag är rädd för katter. Jag har en sambo. Jag älskar att kramas. Jag hatar snö. Osv.

Om ni har fler frågor, kärleksbrev eller klagomål hänvänd er till min supercoola bloggmail: myaraq@hotmail.com

RSS 2.0