När blir man för gammal för att vara ung och dum?
Jag skulle vilja vara alldeles obunden och drälla omkring i världen och vara sådär ung och fri som jag aldrig tog mig tiden att vara.
Efter studenten 2007 tog jag visserligen ett år ledigt från skolbänken, men jag tror inte det sabbatsåret kan räknas som särskilt ungdomstypiskt. Under det året hann jag flytta hemifrån 2 veckor efter min 18-årsdag, bli sambo i en 3:a, söka jobb och bli fastanställd som företagets yngsta anställda. Sen började jag plugga hösten 2008.
Jag har aldrig åkt på bartenderskola (inte för att jag någonsin skulle vilja göra det heller!) eller åkt på roadtrip i USA med mina väninnor. Jag har inte rest omkring i Asien och "funnit mig själv" som så många. Inte heller har jag voluntärjobbat på ett barnhem någonstans i Afrika eller Sydamerika. Istället har jag alltid varit väldigt förnuftig och förutsägbar. Lite tråkig, kanske.
Nu är jag 21 år och snart färdigutbildad geograf.
Kan jag få lov att vara ung och dum nu? Eller i alla fall ung och fri?
Jag kanske kan åka tillbaka till Afrika och äta fler 60 öres-kasawakakor?
Psssst!
Dags för lönesamtal?
Min nya kollega visade mig hans lönespecifikation för förra månaden då han jobbade 168,5 timmar och nu vet jag inte riktigt hur jag ska känna inför det här jobbet.
13,7 kronor. Före skatt.
Det är ju en lön så dålig att till och med vilken barnarbetare som helst i vilket utvecklingsland som helst tjänar bättre.
Jag hoppas verkligen jag tjänar mer än honom. Om inte ska jag kräva löneförhöjning.
Liten men naggande god, heter det väl?
Det första han gjorde när han kommit in i lägenheten var att döma ut min televisonsapparat med orden "är det DÄR din TV?!?"
Ni förstår, när jag flyttade i somras orkade jag inte släpa med mig min 32" stora tjocktv som vägde lika mycket som en nyförlöst giraffbebis, så jag struntade sonika i att ta med mig den. Istället fick jag en liten platt-tv av PappaMy som han har haft i husvagnen. Den är 14" stor. (Liten?) Den är alltså mindre än min datorskärm. MEN den var gratis, den funkar och den är liten och diskret så jag trivs med den.
Mina vänner däremot, verkar ha enorma problem med min TV. Den gubbsura kollegan och Linda har klagat så mycket på den att de båda har sagt att de ska köpa en ny TV till mig, bara för att slippa se på min. Fast de har liksom sagt det på skämt.
TooBad skämtade inte. Igår släpade han runt mig i allsköns affärer i Göteborg för att hitta en ny TV till mig. Trots mina protester gav han sig inte och var precis på väg att köpa en större TV åt mig inne på Elgiganten, men då fick jag nog.
"TooBad, SKÄRP dig! Du kan inte bara gå runt och köpa TV:s åt dina kompisar bara för att du inte tycker om dem. Hur ofta är du hemma hos mig egentligen? En gång om året? VA?! Är du dum i huvudet eller?"
Försäljaren som stod på lur strax bakom oss måste ha tyckt att det var en väldigt märklig konversation och en väldigt konstig sak att stå och härja om. Men det struntar jag i.
Jag vann till slut diskussionen och har alltså kvar min lilla söta TV.
Kanske-landet Grönland
Eftersom det är vädret som är the biggest boss på Grönland har ordet "kanske" blivit en nödvändighet. Förr i tiden var man naturligtvis mycket mer beroende av vädret än i dessa dagar, men man är fortfarande underställd vädrets nycker på ett sätt vi inte är vana vid i Sverige. "Vi kanske kan komma ut med båten", "Det kanske inte är dimmigt imorgon", "De kanske kommer tillbaka redan imorgon"..
Jag kan inte hjälpa att jag tänker på den sköna mentaliteten som råder speciellt bland de unga därhemma i Nuuk. De flesta på Grönland tar dagen lite som den kommer och är inte mycket för att göra upp planer. "Immaqa" är ett väldigt vanligt svar oavsett om du har frågat om någon vill ses eller om någon är hungrig.
Så det lättaste sättet att försöka stämma träff med någon är att ringa dem precis när du vill träffas. Nu liksom.
Eller bara dyka upp hemma hos dem & banka på dörren. Fast man ska nog inte överdriva kanske-sägandet i alla lägen.
"Nämen, är du här?"
- "Kanske."
Det här är Grönlands nationaldräkt. Sidentröja, pärlkrage, sälskinshotpants och lårhöga sälskinsstövlar.
Det är väl tanken som räknas
Problemet är bara att varje gång jag har ringt har jag lyckats väcka henne. Varje gång.
Jag får så dåligt samvete för de här väckningarna att jag börjar bli rädd att Linda ska göra slut på vår vänskap så stackaren får sova i fred.
Men å andra sidan: Hon sover ju nästan hela dagarna och det hade varit svårt att pricka en stund då hon inte sover.
Så jag anser att jag på det stora hela är en bra kompis. Eller?
Linda & My
Vem var det som bestämde de orden?
Som till exempel ordet "läspa". Ordet är komplett omöjligt att säga för en person som faktiskt läspar.
Eller ordet "dyslexi". Det är ju inte riktigt det lättaste ordet att stava till om man faktiskt är dyslektiker.
Dessutom: om det ska vara helt logiskt borde en person som lider av dyslexi kallas dyslexier, och inte dyslektiker.
Men det kanske hade varit för elakt mot de läspande dyslektikerna?
Jag förstår inte ens själv vad jag vill ha sagt
Idag har jag suttit och försökt renskriva lite anteckningar och lite instruderingsfrågor inför tentan som annalkas med små smygande steg. "Denna gången ska jag banne mig vara ute i god tid", tänkte jag och satte igång med att skriva rent mina krumelurer från föreläsningarna.
Problemet är att jag på ganska många ställen har fått den brilljanta idén att skriva stödord så jag kan skriva mer på kortare tid!
Stödord hade kanske varit en bra idé om jag hade begripit mig på vad jag har försökt skriva.
Vad i hela friden menade jag med "näringsbrist, näringsbortförsel, kalium, fosfor, mikronäringsämnen, vittring"?
Eller kanske ni kanske förklara vad jag vill ha sagt med "ladang, milpa -> P, Mg, K, Ca frigörs."
Jag kan väl konstatera att det där med stödord inte är något för mig.
Till stor del alldeles obegripliga anteckningar
En bloggande svenskimå med skrivkramp
Jag har fått fullständig skrivkramp. Varje litet ord jag gnetar ned på datorskärmen känns fel, fel, fel. Det hjälps inte heller att jag aldrig har skrivit en filmrecension och speciellt inte skrivit om en film som har berört mig så mycket som Eksperimentet har gjort.
Jag känner mig faktiskt lite dum, jag menar, jag spottar ju ur mig ju texter i bloggen utan att blinka?
Vad är väl 1600 blogginlägg mot en liten recension? Hur svårt kan det vara? Egentligen?
Tänk att folk såg ut så, på riktigt
Det betyder nämligen att jag inte minns något från 1990.
Nu när hon ser sig själv i spegeln önskar hon säkert också att hon var född 1989 så hon slapp sin egen frisyr.
Vilket känns mest troligt?
Om det är någon som har missat det, så är det alltså ganska kallt ute. Ganska så illa kallt, faktiskt. I morse låg det på härliga -7 grader enligt min termometer. Alltså tog jag på mig kläder som är lämpliga för minusgrader.
Det gjorde inte han.
Jag kan inte hjälpa att undra hur det gick till hemma hos honom i morse när han valde sin dagens outfit.
Kanske tänkte han att "äsch, jag ska ju ändå bara ta bussen, behöver inte så värst mycket kläder" eller så tänkte han att han skulle försöka provocera fram våren, sådär som jag försökte göra.
Eller så tänkte han inte alls.
Gör något snällt, rädda ett skepp!
Götheborg är ett sånt vacket skepp och en fantastisk ambassadör för Sverige hon är när hon seglar omkring på äventyr där ute på världshaven att jag tycker att det är rena rama idiotin att låta något så fint stå och samla damm som ett museum.
Om du också vill att Götheborg ska få segla vidare på fortsatta äventyr i några år till tycker jag att du ska gå med i den HÄR Facebookgruppen och sen ska du skriva på den HÄR namnlistan.
För då gör du ett skepp, en björn och en eskimå glada. Minst.
Ni spammare kan förvänta er dålig karma
Jo, det är att så snart besökssiffrorna tickar på så får jag massvis med fullständigt värdelösa spamkommentarer i bloggen, fastän jag tycker det är väldigt tydligt att jag inte vill ha det. Min kommentarsruta säger på minst 3 olika sätt att dylika kommentarer inte är välkomna men ändå trillar det in en massa "Hejhurmårdufinbloggduhartävlaiminblogg!"-kommentarer varje gång läsarantalet tickar på.
Jag tycker det är så jädra trist!
Jag fattar att de som skriver de värdelösa kommentarerna bara vill generera trafik till sina bloggar (som i 90 % av fallen har högst 4 prenumeranter på Bloglovin'), men försök att låta bli att generera er trafik här.
Sådana kommentarer lockar inga läsare och de gör inte någon bloggare glad. Speciellt inte mig. Så låt mig vara.
Snälla.
Kanske ska skriva en ännu utförligare kommentarsruta?
Vad mycket roligare det skulle vara om alla skrattade så mycket
Jag såg precis detta klippet hos Gaymasen (som för övrigt har fått ny smashing design, in och kika!) och klippet är så fantastiskt att alla människor borde se det.
"Det blir väl den där lömsk flugschvampf"..
Jag skrattade så jag kiknande. På riktigt. Och nu har jag sett det 5 gånger.
PS: Här har jag skrivit om en annan gång det var riktigt roligt på Postkodmiljonären.
Jag måste ta ett snack med evolutionen
Otäckt. Riktigt otäckt. Jag har ju skrivit om det där förut, att jag inte riktigt tror på det där barnfödandet. Jag yrkar ju istället på att människan ska lägga ägg, eller föda små frimärkesstora varelser som själva kryper in i en ficka och växer sig stora där, sådär som kängurusarna gör.
Linnea utan apostrof säger att det är sjöhäst-hannarna som har ansvaret för det där. Och det är ju också ett alternativ.
Men jag måste iallafall ta ett snack med evolutionen innan det är dags för mig att skaffa barn.
För det här håller inte. Verkligen inte.
Livet på BB går på Kanal 5
Det kallas omvänd psykologi. Det andra är ett litet isberg.
Det gick sådär - det började snöa.
Imorgon ska jag nog sätta på mig alla vinterkläder i hela min garderob istället. Det borde funka, eller vad tror ni?
Bilden har inte speciellt mycket med inlägget att göra förutom att: det är jag på bilden, det finns snö på bilden, jag har en klänning på mig på bilden (fast den syns inte) och jag har ganska mycket kläder på mig på bilden.
Den ofrivilliga dieten
Tro nu inte jag har hakat på Kissies lilla trend att bara äta barnmat för att banta. Verkligen inte. Barnmatsburkarna med frukt är det enda jag vågar äta nu, nu när mitt förhållande till resorb, toaletter och den röda hinken är som det är.
Men det kändes sjukt pinsamt att stå där i affären, skrota runt bland barnmat och sedermera gå till kassan och titta den unga kassörskan i ansiktet.
Pinsamt eftersom hon med all sannolikhet känner till Kissies märkliga "diet" och kanske antog att jag också ville banta med barnmat vars näringsinnehåll är noggrannt avvägt för att passa en 8-månaders bebis.
My äter inte barnmat för att bli smal. Det bör ni inte heller göra.
& det betalar jag Radiotjänst för...
Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg. Omg.
(Jag är sjuk. Då får man gnälla.)
Det är ju också ett sätt att fira
Jag ska inte äckla er med detaljer men dagens aktiviteter i det My-iska residenset inskränks till Scrubs-tittande i horisontellt läge.
Jag hade kanske föredragit att få fira alla hjärtans med choklad & någon jag älskar istället. Men min röda hink ger ju lite alla hjärtans dag-känsla i alla fall. Det är ju alltid något.
Jag är ute på söndags-solskenspromenad och...
Jag är ute på söndags-solskenspromenad och har fullständigt tappat bort mig. Så mycket för GPS i mobilen.. Men titta vad jag har hittat! En jättestor isbana! Nu ska jag leka lite tills någon hittar mig.
Ingen vanlig hejaklack
Björn (ni vet, min fantstiska Björn som jag försökte auktionera ut här på bloggen) befinner sig på andra sidan jordklotet och där äter han ris, dräller omkring i Tokyo, skriver massvis med uppsatser och förkovrar sig i asiastisk kultur.
Det visar sig att asiatisk kultur bjuder på bland annat extremt seriösa supportklubbar. Typ som den här.
Jag kan tyvärr inte just den sortens utrikiska, så jag vet inte vad de säger eller vad som står på undertexterna, men jag antar att de säger att det där supportrandet är sjukt coolt.
Det tycker i alla fall jag.
Jag har blivit bönhörd
Problemet är bara att det är svårt att äta frukost när man ligger och tjurar i sängen så jag klev upp och tittade försiktigt ut genom fönstret..
DET ÄR I PRINCIP BARMARK IGEN!
Hu-fucking-ray! Jag har förevigat detta under med min webkamera genom fönstret så att ni också kan ta del av mina fantastiska nyheter.
Kan han gå ut kan jag också
Jag tar det här personligt, det ska Vädergudarna veta
Och när jag sedan kikade in på GP.se såg jag till min stora besvikelse att SMHI lovar massvos med snö under morgondagen & det, det är är definitivt inte okej!
Jag tar det här personligt.
En kameralös bloggare är ingen bloggare
I mitt sista mottagna sms från dem står det att de har beställt reservdelar till kameran som förväntas komma om "6-8 dagar". Alltså. Det är sjukt länge! Lite för länge faktiskt - jag är liksom bloggare. Måste ha kamera till mina inlägg.
Men tills dess får jag slita på min webkamera som måste ta pris som världens absolut sämsta. Sorry.
Med tankens kraft kan allt hända. Eller?
Den här reklamen är helt fantastisk söt.
Jag hoppas att föräldrarna aldrig talar om för ungen att "the force" inte är så "strong" trots allt.
Förstå vad roligt om Mini-Darth Vader försöker sig på samma trick i resten av sitt liv - Få en hundvalp.. Bli vald först på gympan.. Få den sötaste i klassen att pussa en.. Klara matteprovet.. Få någon att ligga med en.. Klara arbetsintervjun.. Fixa löneförhöjning..
Fantastiskt.
Som att tugga på ett öga
Idag på jobbet såg jag en ny spännande liten frukt i fruktkorgen. Jag var skeptisk till en början för den ser ganska ogästvänlig ut, men jag bestämde mig för att äta den. Jag menar, ligger den i fruktkorgen lär den ju vara ätbar, right?
När jag hade pillat bort skalet hittade jag en liten rund vitaktig boll. Fruktköttet var ganska fast men med en något slemmig yta.
Jag kunde inte hjälpa det, men jag tyckte att det kändes som att tugga på ett öga.. Ända tills jag kom åt den hårda kärnan i mitten och blev livrädd.
Litchifrukten.. Inget för mig. Har ni testat?
Bildkälla
Ibland vill jag bara kasta på mig skjortan igen & rymma till skogs
Jag satt och tittade tillbaka på lite bilder & började sakna scouterna med allt vad det innebar.
Skogen, vandringarna, blöta regnkläder, vänner, mosade frukostmackor, den traditionella balen i december, röklukt i håret, kartläsning, tävlingar, plåster, filmhajker, lägerelden, nya kompisar, dricka vatten ur bäckar, Sörmlandsleden, vara vaken hela nätterna på sommarläger för det fanns så mycket annat att göra, sy på märken, vara ledare för småbarnen, kvällsfika med oboy, dela sovsäck med någon man tycker om.. Jag saknar till och med den eviga kampen mot skovskav!
Mina tonår tillbringade jag till stor del med scouterna. Jag saknar det.
Vandring, maj 2007
Chokladbollsframställning, juli 2006
Finns det ingen bro får man komma en egen lösning, november 2005
Om parkeringsvakter
Sist tänkte jag att jobbet som parkeringsvakt måste vara ett väldigt ensamt jobb.
Lapp-lisorna och Lapp-lennartarna strosar ju allt som oftast omkring alldeles ensamma i ur och skur därute på gatorna. De går omkring i sina reflexvästar och letar efter bilar utan lappar i fönstret. Det måste bli ganska ensamt. Jag kan inte tänka mig att det är många som väljer att stanna och småprata lite med en parkeringsvakt. Vad ska man säga till dem? "En gång hade jag också ett par sådana där promenadvänliga skor" Eller "Fin keps du har, är den ny?" Nej, jag tror att det är ett ganska ensamt jobb, att jobba som parkeringsvakt.
Om och när de nu får prata med någon så är det med högsta sannolikhet någon som är väldigt arga på dem, som inte alls vill prata om fotriktiga skodon eller vädret, utan som vill härja och bråka sig ifrån en parkeringsbot.
Det var mina tankar om parkeringsvakter.
Tänk att gå omkring och ägna dagarna till att leta efter sådana här små lappar
Note to self - använd aldrig stavmixern igen
Soppan blev god, men den ser faktiskt lite äcklig ut.
Och det gör resten av köket också, för det råkade skvätta en del när jag skulle försöka mixa den slät...
Note to self: använd aldrig stavmixern igen. Aldrig. Någonsin.
Kluvna hårstrån, det är det inte alla som har, minsann
Mina hårtoppar mår inte bra. De är kluvna. Riktigt kluvna. Det är ganska vanligt med kluvna hårtoppar, speciellt så här års, men vad värre är - mina hårstrån är också kluvna!
Det är sant! Jag hittade flera hårstrån som var kluvna. Jag visste inte ens hårstrån kunde vara kluvna?
Jag har aldrig varit direkt förtjust i att gå att klippa mig, men efter det senaste fiaskot tror jag att jag har utvecklat någon sorts form av frisörfobi.
Antingen går jag och klipper mig inom en rimlig framtid. Eller så gör jag inte det och kan agera fågelbo till våren åt någon fågelfamilj som har varit på solsemester.
De tycker säkert det är häftigt med kluvna hårtoppar i deras skatbo.
Såhär kan mitt hår se ut tillexempel. Det är dock inte en önskvärd frisyr. Om inte man är skata och vill bygga bo därinne, förståss.
Tjockisfällan på ICA
Tur att Linda inte är tjock, för då hade vi inte kommit åt de godaste kakorna
Detta är kakavdelningen på min ICA-affär. "Jaha?", kanske ni tänker nu. "Vad är det med den då?"
Men tänk efter lite nu va. Detta är en kakavdelning. Den är rätt trång. Faktiskt blir den bara trängre och trängre ju längre in i kakavdelningen man kommer.
Tror ni ICA har gjort så med flit?
Tror ni ICA har gjort så med flit så att de tjocka kakälskarna inte ska kunna komma åt sina kakor?
