myaraq

Skåda dagens hjälte! Tänk så mångas dagar han gör tusen gånger bättre och så mycket leenden som han lockar fram!

Han kanske till och med kan locka hit våren en gång för alla?

En hjälte är han. En riktig vardagshjälte!

Han sopar upp gruset, han är grusbortsoparkillen! Hurra!

Jag vet att det är "old news" men det är i alla fall sjukt roligt. Vuxna japaner i flerfärgade sparkdräkter, låter det inte fantastiskt?

 

Jag skrattade tills jag fick magont när jag såg det här klippet.

 

Jag har aldrig sett vilsnare människor på en fotbollsplan förut, aldrig någonsin.

Igår skulle jag värma lite risgrynsgröt till middag. Det var då första gången sedan fredag kväll jag skulle äta något så jag var rätt hungrig. (Hade för ont i halsen för att kunna äta hela helgen, sjukt segt!)

I alla fall... Det gick inte så bra, det där med gröten.

 

Eller tycker ni kanske det verkar gott med risgrynsgröt, strösocker och timjan?

Jag råkade alltså hälla i timjan istället för kanel. Herrejösses vad uppgiven jag blev.

Jag var hos farbror doktor igår och diagnotiserades med bland annat virus i halsen (går inte att behandla, lid igenom det bara!), en stukad tumme (går inte att behandla, lid igenom det bara!) och något så underligt som öronkatarr.

Magkatarr har jag ju haft i omgångar, men öronkatarr.. Låter inte det väldigt skumt?

Tydligen ska jag bota det genom att sova med huvudet högt, på cirka sisådär två-tre kuddar. (Annars är det inget att göra, lid igenom det bara!) Jag, som aldrig någonsin använder kuddarna i min säng till något annat än utfyllnad, ska nu slänga upp huvudet på någon sorts form av kudd-tron. Jag som får nackspärr av kuddar och bara använder dem som utfyllnad och pynt. Jag som bara sover på min egen arm.

Nu ska jag tydligen, på doktors inrådan, leka rena rama prinsessan på ärten med kuddar istället. Hoppas det funkar. Annars kommer jag gå från att se ut som Prinsessan på ärten till att se ut som Quasimodo.

Här är en bild på mig med en kudde på ett flygplan. En sovmask har jag också, det känns prinsessigt.

Det här är det coolaste djuret någonsin.

På riktigt.

Ni måste se det här.

 

Jag funderade till och med att flytta hem till min (människo-) Björn i Tokyo, och gifta mig med ninjabjörnen. Men tydligen är det nått med att man inte får ha fler än en björnar i Japan, eller nåt med att man inte får gifta sig med djur.. Nåt sånt var det iallafall!

 

Sen kan jag ju inte japanska, så jag tror jag lugnar ner mig lite med hela det här flytta till Japan och bara äta ris (liiis) och träna med pinnar - projektet.

Men det är faktiskt det coolaste djuret i världen, ingen tvekan om den saken.

Nu har blomman bott hos mig i ett dygn och den är fortfarande vid liv.

Eftersom jag och grönsaken förhoppningsvis ska bo tillsammans länge ville jag ge den ett namn. Ni kom med några förslag (Ann-Louise och Moa) men jag måste säga att plantan faktiskt känns som en hanne.

Eftersom jag inte vill ha en vek planta, och rakt inte en vek man i hushållet tänkte jag att den skulle få ett manligt namn. En manlig förebild så att säga, så att den inte blir så klen och dör så snabbt. Björn föreslog "Rocky" men efter en stunds diskussion kom vi fram till att den manligaste mannen som någonsin vandrat på denna jord måste vara Dolph Lundgren.

Alltså fick blomman namnet Dolph.

I Norge hittade jag den här skylten och jag tycker den är helt fantastisk.

 

 

 

Jag har nämligen väldigt svårt att tänka mig att kläderna hänger där på eget ansvar.

Det är väl rätt sällan som kläder ges någon bestämmanderätt över huvud taget? Och vem har någonsin hört talas om speciellt ansvarsfulla kläder?

Mina vänner, 3 månader och 27 dagar in på det nya året har jag äntligen bestämt mig för att ta tag i ett av mina nyårslöften.

Vilket nyårslöfte tror ni?

 

Kan det vara...

 

Javisst är det väl en blomma!

 

 

Nu har nyårslöftet "hålla en blomma vid liv tills 2012" alltså dragit igång.

 

Jag bad om en blomma som inte är så vek och inte kräver så mycket uppmärksamhet, för sånt gillar jag inte. Det räcker faktiskt med en attentionwhore i det här hushållet. Den här blomman ska tydligen torka ut mellan gångerna den får vatten och det är väl det bästa jag kan få va? Om det är meningen att den ska torka ut kan jag väl knappast misslyckas.

Vad tror ni? Kommer jag att lyckas? Och vad ska blomman heta? Är det en hona? Är det en hanne?

Nu är det dags för sommartid igen. Jag har nog uttömt mina åsikter för det här med pillandet på sommartid och vintertid. (Jag har till exempel skrivit om det här och här.) Kort sagt - jag tycker man ska låta min tid vara i fred.

Den här killen.. Han är inne på lite samma spår som jag, med att avskaffa sommartiden och så vidare.

Fast han har tänkt helt annorlunda.

 

Eller så tänkte han inte alls.

Mitt senaste inlägg postade jag i tisdags kväll. För jävla länge sen, jag vet. Förlåt för det. Men jag har mina anledningar till bloggtystnad, kolla in:

1, Ibland är det bara rent trots från min sida. Jag har fått för mig att jag aldrig ska publicera ett nytt inlägg innan jag får en kommentar på det föregående. Jag har ingen aning om varför jag bestämde att det ska vara så. Men - inga kommentarer, inget nytt inlägg.

2, Annars är det väldigt, väldigt enkelt. Ibland har jag inget att säga och då är det bättre att jag låter bli. Jag skulle inte stå ut med att övergå till någon sorts dagboksrapportering om vad som har och kommer hända ("Hej idag var jag på skolan nu ska jag titta på TV") eller krysta fram något skitnödigt "roligt" inlägg.

3, Ni brukar ha överseende med punkt nummer tre och det tycker jag om. När jag åker iväg till Grönland brukar jag glömma bort att blogga för då har jag så mycket annat att göra med att träffa släkten och flänga omkring och peta på fina berg. Eller som den gången jag råkade jobba heltid och plugga heltid samtidigt, då hade ni också överseende med mig. Ibland blir det lite mycket med allt annat, helt enkelt.

4, Den fjärde och sista anledningen hoppas jag slippa vara med om igen men det är om det händer något riktigt hemskt i min familj eller med någon jag älskar. Då blir det sämre med bloggeriet, som i somras.

Där har ni det. I framtiden när ni förväntasfullt studsar in hit och jag inte har uppdaterat kan ni tänka på de här anledningarna. Den här veckan var det bara för att jag inte hade något vettigt att säga. Och det har jag väl inte riktigt nu heller, men ni får läsa ändå. Tihi.

Ingos bild, mitt skratt

Hörni, ett av livets allra största mysterier måste ju vara det om hårets värdelösa tajming. Håret är liksom aldrig fint när man vill att det ska vara det, men det kan minsann passa på att lägga sig helt perfekt när det inte behövs.

Mitt hår brukar till exempel vara finast på kvällarna. Det är helt hopplöst ju! Vem vill ha hår som ligger helt perfekt på kvällen när ingen ser ändå?

Jag har ju av någon anledning begåvats med hår som absolut inte vill hålla sig rakt, utan alltjämt strävar efter att komma tillbaka till sitt naturliga form. Den här processen är ständigt pågående men verkar vara extra snabb på nätterna vilket betyder att jag kommer vakna upp med en galen, krullig och otäck morgonfrilla imorgon. Som vanligt.

Kul.

Jag kanske kan gå omkring med den här bilden framför mig på dåliga hårdagar?

Top 3 mest tragiska sakerna i världen:

1. Ond bråd död, krig, naturkatastrofer, mord och så vidare.
2. Att det finns folk som inte får nog med kärlek, kramar och kakor.
3. Att äta tacos ensam.

Tacos är liksom svenne-fredagsmys-mat fast alla gillar det ändå. "Kan du skicka gurkan?" "Var är medium-såsen?"  "Åh nej jag spillde !" "Här, ta en servett från Ullared!" Det är liksom meningen man ska sitta och tjattra om värdelösa saker med folk man tycker om. Det är bara så.

Men äta tacos ensam på en tisdagkväll?

Nä. Det är minsann bara riktigt jädra sorgligt.

New low

I torsdags gjorde min blogglillasyster en liten utflykt till Göteborg. Hon var här för att snoka lite på utbildningar. Och träffa mig, får jag anta.

Efter ett gäng samtal med den förvirrade lilla bybon i andra änden kunde vi mötas upp i stan och hänge oss åt lite kvalitetstid över något så bloggbart som blåbärspaj och lillasysters chailatte.

Tyvärr så var jag i min tentastress och min glädje över att få träffa lilltjejen så virrig att jag helt glömde bort att ta ett enda kort. Hajjar ni? GLÖMDE ATT TA KORT PÅ BLOGGDEJT!!

Fail. Blog fail, faktiskt.

Så ni får nöja er med två gamla kort på oss. Men det gör nog inget. Ni känner nog igen oss.

Vissa har trott på att vi är systrar på riktigt för vi "är ju så lika". Jo just det.

 

Här är Rebeccas blogg. Läs den. Hon är rolig.

Hur ser ett före-tentaansikte ut?

Kanske såhär:

Finn ett (eller fler) fel

 

Jag har tenta 9-13 idag. Finns inte en chans att jag sitter den tiden ut, det kan jag ju säga redan nu. Eller kanske om jag tar massa bilder så att ni kan få se hur ett tentaansikte ser ut under själva tentan. Fast jag tror jag kommer få skäll då.

Men ni kan iallafall få se en bild på hur ett tentaansikte ser ut efter tenta. Kanske.

Förra helgen var jag och Linda ju iväg på jobb i Norge. Till kvällsunderhållningen den sista kvällen kom det en jättesöt norrman beväpnad med en gitarr och han piskade upp feststämningen med lite hederlig allsång.

Låten han valde är extremt trallvänlig och alldeles perfekt till allsång. Det är också en sån där låt som etsar sig fast i huvudet och vägrar att släppa.

Nu tycker jag att ni ska hjälpa mig och Linda genom att lyssna sönder den här låten. Om alla börjar lyssna på den  tröttnar vi nog gemensamt och så kan jag och Linda släppa den och gå vidare med våra liv. Tack för hjälpen.

NA NA NA NANANAAA! NAANAANAAA NAAA, HEY JUDE!

[Hey Jude med The Beatles på Spotify]

Det är söndag. Alltså dagen innan min tenta. Alltså dagen då jag ska isolera mig i mitt hem och begrava mig i kapitel som handlar om människans påverkan på vegetation, jord, geomorfologi, vatten och klimatet.

Tack-gode-någonting för att det finns kaffe. Utan kaffet skulle jag gå under i dessa tentatider. Visste ni förresten att kaffeplantan är  ganska klen och behöver mycket hjälp av människan för att klara sig?

Kaffeplantan har svårt att klara sig utan människan och jag klarar mig inte utan kaffe.

Fin symbios faktiskt.

Gammal tentapluggbild från september 2009. Bok som bok liksom. Dessutom orkar jag inte ta en ny bild.

Det har snöat inatt.

 

Och så här känner jag inför det:

 

Jag är mitt i min tentahets & försöker så gott jag kan att isolera mig från omvärlden. Synd bara att Facebook, Spotify, Youtube, Bloglovin' och till och med städningen lockar så mycket mer än kursböckerna just nu.

Tentan är på måndag och idag läste jag klart det sista kapitlet i boken. Nu ska jag bara göra det igen. Och igen. Och igen. Det är nästan bisarrt hur mycket jag får kämpa för att kunna hålla fokus på studierna istället för att sväva iväg i musik, skitsnack, slösurfande eller något annat som inte gör ett dugg nytta när väl jag sitter med tentamen och ett gäng tomma blad framför mig.

Men slit ska belönas! Därför unnar jag mig lite härligheter på kvällarna, när jag har ledigt.

Ikväll slängde jag på en ansiktsmask och nu ska jag gå och lägga mig med ELLE och Café. För det är jag värd.

Ibland funderar jag på om inte hela den här ansiktsmask-grejen är 100% placeboeffekt och inget annat. Jag menar, klart som tusan man ser en förbättning i ansiktet när man har tvättat av sig grå-grön sörja ur ansiktet. Eller tycker ni jag är snygg såhär?

Förresten blev jag väldigt förvånad när jag klev ur mitt hotellrum i söndags. Där stod nämligen en tältsäng strax utanför min dörr.

"Pax för att inte sova där!"

 

Jag vet inte hur ni känner men jag hade nog hellre slängt på några hundralappar på priset istället för att ligga och sova på en skakig tältsäng just där.

Och så mitt framför hissarna, ni kan ju tänka er vilket liv och vilket spring det måste ha varit. Näe. Det där var faktiskt bara snålt.

Här till kvällen försökte jag matcha mitt otroligt tungsinta och griniga humör med soundtracket till mina tonår. Jag fick akut lust att lyssna på kent-låtar som Slutsats, Nihilisten, Vi kan väl vänta tills imorgon och Om du var här. (Klicka på låtarna för att höra dem i Spotify.)

Efter att ha sjungit med lite i texterna insåg jag hur bottenlöst deppiga vissa av dem är. Och kent var i stort sett allt jag lyssnade på i flera år. Först tänkte jag "Ärligt talat, mådde jag så risigt här jämt under tonåren? Fyfasiken vilket skitliv jag måste ha haft!".

Sedan rationaliserade jag det hela och kom på det här med hormoner och hur man är i tonåren - man är ju i stort sätt en hormonell otäck bomb utan vett och sans som kan förstöra upp minsta lilla skitsak till smärre katastrofer.

Jösses. Jag känner ju hur nerstämd jag blev nu av att lyssna igenom några få av de här låtarna. Det funkar ju inte. Ingen VILL ju känna sig så som man gjorde i tonåren, väl?

Näe. Nu ska jag nog lyssna på Detektivbyrån istället. Det låter lite som tivolimusik och det blir jag glad av.

Jag lyckades tydligen bli glad ibland också, trots att jag lyssnade på kent. Men så hade jag ju hittat en enorm snögubbe också. Klart man blir glad då.

Egentligen fattar jag verkligen inte varför jag bestämde mig för att göra bechamelsås till min lasagne. För det första har jag aldrig gjort det innan. För det andra är det rätt äckligt med bechamelsås. Och för det tredje så är det knixigt att inte bränna såsen till någon sorts grågeggig sörja.

Jag gjorde den väl mest för att det stod med i lasagnereceptet. Ibland gör jag nämligen så - gör exakt som det står någonstans, bara för att få slippa tänka.

Så jag lagade behamelsås och mitt i mitt kökskaos ringde PappaMy och frågade vad jag gjorde. Och när jag sa att jag gjorde lasagne och bechamelsås sa han "Jahaaaaa... Sån sås..". Då fattade jag att han inte hade koll på vad det var så jag förklarade att det är en vit sås bestående av smör, mjölk och mjöl. "Jahaaaaa, ja men dåså" svarade PappaMy och lät tvärsäker. Lite för säker faktiskt, så jag frågade om han verkligen visste vad det var eller om han bara sa så. "Jag har inte en jävla aning! Men det låter väldigt äckligt!"

Ja. Sidospår där ja. I alla fall! I slutänden fegade jag ur och använde högst en deciliter till lasagnen. Så nu vet ni det också. Lasagnen blev god, den smakade inte alls bechamel och jag skrev nyss ett alldeles för långt inlägg om bechamelsås. Jag har absolut inga bloggidéer. Det kanske märks.

Varsågoda - en suddig bild på ett paket med Willys fullkornslasagneplattor

Igår ringde det på min porttelefon och jag trodde att det var en kompis som ringde på så jag bara öppnade dörren i porten och min egen dörr.

Jag blev jätteförvånad när en främmande man kom upp för trapporna och sa att han bara ville bli insläppt i porten. Mina tankar började genast rusa och jag tänkte "åh nej nu ska jag dö och det är någon medelålders flintis som kommer slå ihjäl mig", men han presenterade sig och sa att han kom från Radiotjänst.

Eftersom jag betalar den risiga TV-licensen hade jag inget att oroa mig för, han tackade mig och började istället göra livet surt för mina grannar.

Men jag började tänka.. Så liten TV som jag har, borde jag slippa betala TV-licensen. Eller hur? Jag funderade nästan på att släppa in honom i lägenheten, visa honom hur liten televisionsapparat jag har och diskutera saken över en kopp kaffe. Jag menar, det sägs ju att storleken har betydelse...

Nu är jag hemma från Norgeäventyret och ser fram emot att få gå och lägga mig i min egen säng. Hotellsängen var himla bra, men jag blev förvirrad av att inte sova i min egen säng. En natt vaknade jag mitt i natten för att jag behövde kissa och började rulla ut mot sängkanten för att ta mig ur sängen och fick panik.

Ni förstår, hemma i min egen lägenhet står vänster sida mot en vägg så att jag måste kliva ur sängen på höger sida. Hänger ni med?

Jag hade väl glömt bort att jag bodde på hotell och hade lagt mig på vänstersidan för jag hade alltså börjat kravla åt höger sida av ren vana. Jag blev i allafall jätterädd när jag verkade ligga i någon sorts form av jättesäng som aldrig tog slut, hur långt jag än kravlade.

Otäckt. Fast jag lyckades till slut vakna till så pass att jag kunde tända en lampa och orientera mig och komma mig ur sängen. Ba' så att ni vet liksom. Tack för omtanken.

Vadå, alla kan väl tappa bort sig i en säng?

Nu på eftermiddagen har vi några timmar ledigt, så jag tänker passa på att se vad Norge har att erbjuda.

Således tänker jag alltså ta min iPod, sätta på nån trevligt trudelutt och "gå på tur". Det är ju så man gör i Norge, går på tur alltså.

"When in Hamar, do as the norweigians do"

- Känt ordspråk.

Det är iallafall "gå på tur"-vänligt väder

Oj oj oj.. Det senaste dygnet har varit lite mer än jag har kunnat hantera med borttappad mobil och tillhörande mobilsmycke i form av mitt USB-minne varpå de senaste 2 månadernas arbete finns sparat, hetstvätt av alla mina kläder, hetspackning av dito, morgonkaos i centrala Göteborg på grund av spårfel och ett irriterande äventyr till Landvetter som visserligen gav mig min mobil tillbaka men som i övrigt bara var trassligt, blött och långdraget. Slutgiltigen en alldeles för lång bilresa till Norge.

Efter 6 mödosamma timmar i bilen där vi ägnade mestadels av tiden att bråka med tanten inne i GPS:en har vi äntligen kommit fram till vårat hotell där vi ska bo de kommande 3 nätterna.

Nu tänker jag kasta alla dagens problem åt sidan en stund och bara fundera på ett till:

Vilken sida av sängen ska jag sova på i natt? Höger? Vänster? I mitten? Ska jag ligga på tvären? Jag menar, jag har en hel dubbelsäng för mig själv och jag måste utnyttja den på allra bästa sätt.

Så vad tror ni?

Idag har jag varit på exkurision med min klass.

Jag hade föreställt mig en lite lätt romantisk dag i skogen med mina fina kurskamrater. Vi skulle njuta av att vara i det fria, se vårens första tecken och inandas frisk vårluft där vi gick på spångar över myrarna och skrattande pekade ut små lustiga saker för varandra.

Eh.. Så blev det inte.

Så fort vi hade lämnat Göteborg bakom oss började kylan krypa inpå oss där vi satt i bussen och färdades norröver. Inte långt efter det började det snöa jättemycket. Och när vi äntligen kom fram till skogen där vi skulle vara, efter att ha åkt fel några gånger, kunde jag konstatera att den där fina vårdagen jag hade förväntat mig hade ersatts med valfri scen ur exempelvis Ice Age.

Det var överjävligt mycket snö. Och mitt i allt det där kalla, blöta, vita skulle vi traska runt och lyssna på forskning om myrmarker, sjöar och annat biologi-relaterat som vi inte såg till eftersom allt var täckt med snö.

Fast jag ska inte klaga. Vi hade snöbollskrig och tramsade omkring som ett gäng 5:e klassare och kom hem med röda varma kinder och tomma kaffetermosar. Det är bra fint det också.

Idag är minsann en bra dag. Det är nämligen den internationella kvinnodagen (hurra!) och fettisdagen (hurra!), och det är faktiskt två väldigt viktiga dagar, om ni frågar mig.

Idag tänker jag fira med att fortsatt vara kvinna och äta en semla trots att jag inte tål grädde.

För det är jag värd. Gör ni detsamma, vet jag!

Kvinna (jag) och semlor i ett tidigt skede - två flugor i en bild

Jag har upptäckt en märkligt sak på Facebook. Tydligen har jag två av nästan alla mina Facebook-vänner?

 

Vad konstigt det känns!

Helt plötsligt har jag alltså massvis med dubletter av mina vänner. Är det bra eller dåligt? Ska jag göra skillnad på dem? Ska jagberätta hemlisar för den ena av dem och festa med den andra? Träffa dem på jämna/ojämna dagar?

 

Hjälp mig. Jag har aldrig haft klonkompisar förut.

Ni har knappast missat att ordet "matsmältning" dyker upp i var och varannan blogg nu.

När jag gick i högstadiet hade vi en smått excentrisk biologilärare. När undervisningen till slut skulle handla om kroppens olika funktioner kom vi också in på det här med mat och hur kroppen tillgodogör sig matens näringsämnen.

Lärare: Vet ni vad det här systemet heter?
Elev: Matsmältningssystemet.
Lärare: Nej. Man smälter inte en biff i magen. Man spjälkar den.

Han har ju i och för sig rätt. För att kunna smälta en biff i magen skulle det krävas en temperatur på flera hundra grader i magsäcken.

Det fixar man inte ens när man har feber.

Ska jag kanske berätta det här för de där flickbloggarna som gör allt vad de kan för att få igång matsmältningen med citronvatten, morgonpromenader, barnmat och vad det nu är?

Vi åt upp det här. Sen spjälkade vi det.

Min faster kan vara världens tuffaste lilla faster.

Idag har hon spinnat sig igenom hela Vasaloppet. Fattar ni? I 4 timmar satt hon på spinningcykeln & trampade. Ibland fick de lite paus och då drack de blåbärssoppa, precis som de gör i riktiga Vasaloppet. Efter blåbärssoppan var det bara att sadla cykeln igen och spinna vidare.

Min faster är en liten 61-årig dundertant, det har jag alltid sagt.

Ibland ser min faster ut såhär när hon cyklar på små vägar i Dalarna

Och när jag ändå håller på och skryter om mina släktingar så vill jag passa på att skryta om min 21-åriga grönländska kusin som igår kämpade sig igenom damernas 30 km längdskidor i VM igår.

Hejja kusin, hejja faster!

Nyss när jag, söndagstraditionen tro, dammsög lägenheten hittade jag ett litet guldigt mynt.

Först fattade jag ingenting. Varför i allsin dar har jag ett utrikiskt mynt i min vardagsrumsmatta?

Sen kom jag ihåg att TooBad mumlade något om en 10-centare som försvann när han lekte "Pennycan" i mitt vardagsrum. (Vi hade dessförinnan jagat runt halva Göteborg på jakt efter pennies, men det var ett omöjligt projekt, så vi fick leka med euros istället.)

Om ni inte vet vad pennycan är för något har ni inte sett tillräckligt med Cougartown och då tycker jag att ni ska kolla in den här länken, där det förklaras vad pennycan är. Det är nämligen en ruggigt rolig lek. Och så är det så kul att få skrika "penny caaaan!"

Mitt i allt elände så finns det folk som kan se humor i det också, och det ska de ha cred för. Det här klippet gjorde min gårdag och jag hoppas det kan locka fram ett litet leende hos er också.

Jag tänker inte ge mig på att stava efternamnet, för det blir helt fel hur man än skriver det. Men i förnamn heter han Muammar. Och han kan tydligen prata svenska.

 

Den är lite lång, men bitvis är den alldeles klockren.

Han säger ju faktiskt en del av det där, hur fantastiskt är inte det?

Kvällens äventyr bestod i att göra middag. Pannbiffar med potatismos och en brunsås till det.

Det gick.. Sådär.

Ni som följt med i bloggen vet att jag inte är så värst överförtjust i potatis och att jag nästan aldrig lagar det. (Ni kan läsa varför här!) Men idag ville jag alltså ha potatismos. Jag missbedömde lite grann när jag hällde i mjölken så resultatet blev mer purélikt än potatismos-igt. Men det smakade gott.

Pannbiffar har jag gjort förut. Det går oftast bra, de smakar bra och de ser till och med ut som pannbiffar. Men idag höll de inte riktigt ihop som jag ville, så några av biffarna trillade isär lite. (Var är det där omtalade köttlimmet när man behöver det?)

Såsen sen.. Jag hade en vision om att min sås kanske kunde bli i allafall något som liknar min fasters fantastiska brunsås, den som hon gör till söndagssteken, den mest fantastiska såsen i världen. Fast så blev det inte. Inte alls, faktiskt. Det blev en sås, och mer än så kan jag inte riktigt säga. Den var inte speciellt god men inte heller äcklig. Lite tjock kanske.

Alltså: köttklumpar av pannbiff-karaktär med rinnigt potatismos, serverat med intetsägande brunsås, köpt saltgurka och fasters hemmagjorda lingonsylt.

Jag ger det 3 av kamikker av 5. Mest för att jag kunde blunda och äta.

Mitt formidabla helgbesök TooBad hade, förutom sig själv, med sig en rätt stor väska. (Enorm! Huge!)

Den såg ut att innehålla allsköns saker, så jag blev lite orolig och kände mig nödgad att påpeka att han faktiskt inte får flytta in hos mig.

TooBad: Vadå flytta in? Näe? Det hade jag väl inte tänkt?
My: Ärligt talat, vad har du i väskan då, om det inte är alla dina jordsliga ägodelar?

Det är den största "weekend-bagen" jag någonsin har sett.

Tror ni att samma väska finns i eskimåstorlek?

I förrgår fick jag en ny fin soffa. Den kom hit i en liten skåpbil, hitforslad ända från ostkusten.

Jag fick soffan av min fina faster för hon tyckte inte (heller) om min gamla bruna soffa. Så när den nya soffan anlände fick den gamla snällt maka på sig och göra plats för nykomlingen.

Problemet är bara att jag inte har någonstans att göra av den gamla soffan, så den står också kvar.

Nu har jag alltså sammanlagt 4 meter soffa i ett rum som mäter 5,4 meter på längden.

Det är lite trångt. Men å andra sidan är det helt perfekt om man känner för att leka inte-nudda-golvet.

Kom och lek "inte-nudda-marken" med mig!