myaraq

Jag håller på och packar för att åka hem till Grönland.

Jag reser om 15 timmar men hittills har jag inte packat någonting alls. Jag vet knappt vad jag ska ha med mig. Dessutom är det en miljon saker jag behöver lösa innan jag åker. Typ... köpa skor. Det är inte direkt läge att ha sandaler på Grönland, om man säger så.

På söndag, klockan 11 grönländsk tid, är jag framme

Jag agerar helt irrationellt. De senaste två timmarna har jag spenderat med att desperat leta efter min pinkod till mitt grönländska sim-kort.

Det är helt sjukt! Jag har letat i två timmar efter en liten förbannad kod när jag egentligen behöver tänka på anledningen till att jag åker dit. Inte leta efter en liten risig kod!

Men jag ville bara säga det. I morgon påbörjar jag min resa. Hemåt. Uppåt.

I lördags morse vaknade jag tidigt. Jag vaknade redan klockan sju. Jag hade drömt om dig och jag ville ringa till dig. Jag ville ringa till dig men klockan var bara tre på natten hos dig, på Grönland. Jag ville ringa för att jag saknar dig. Jag ville ringa till dig för att jag älskar dig. Jag ville ringa för att jag hade drömt om dig.

Jag lät bli att ringa för att klockan var tre på natten hos dig.

Jag önskar jag hade ringt ändå. Jag önskar jag hade ringt och sagt att jag saknar dig. Jag önskar jag hade ringt och sagt att jag älskar dig. Jag önskar verkligen att jag hade ringt. Jag önskar att jag hade ringt. Jag önskar att jag hade ringt när jag hade chansen.

Nu kan jag inte ringa till dig längre.  Jag kan ringa, men du kan inte svara. Du kan inte svara och höra när jag säger att jag saknar dig. Du kan inte höra mig säga att jag älskar dig. Du kan inte svara.

Jag önskar jag hade ringt till dig i lördags morse när jag hade chansen. Jag önskar att jag hade fått säga att jag saknar dig en sista gång. Jag önskar att jag hade fått säga att jag älskar dig en sista gång.

Jag saknar dig, storebror.
Jag älskar dig, storebror.

Jag önskar du kan höra mig säga det.  Jag önskar du kan höra mig säga det ändå, jag önskar att du vet det ändå.  Jag önskar att du vet det ändå.

Men mest av allt önskar jag mig min storebror tillbaka till livet.

 

Jag älskar dig, storebror.
Jag kommer alltid sakna dig.

Den här killen gillar verkligen sina regnbågar. Verkligen.
Alltså.
 
V-e-r-k-l-i-g-e-n.
G-i-l-l-a-r.
D-e-m.

Som han säger "It's too much. It's so intense!" - jag håller med, dude!

Det där är lite överdrivet. Kom igen, det är ju bara regnbågar. Det behöver inte nödvändigtvis betyda något. Utom att du kanske ska låta bli de där svamparna i fortsättningen.

I mitt kök hänger det två sladdar & dinglar i taket. De sticker ut från taket & de har ingenting som påminner om ett eluttag. På inget sätt kan jag förstå hur jag ska få det att bli till ljus.

Jag har testat Guds variant med "Varde Ljus!" men det funkade inte. Tydligen är jag inte tillräckligt gud:ig? Som ett nästa steg i jakten på att få en kökslampa vände jag mig till Facebook. Alla vet ju att en statusuppdatering är det nya Google.

 

Naisys kommentar: "Famous last words..."

Pelles kommentar: "Good luck, chuck!"

Nu återstår att se om de där sladdarna i taket kommer att bli min död eller inte.

Varken Naisy eller Pelle kom med några konstruktiva förslag på hur jag skulle få ljus i lägenheten. Det gjorde ingen annan heller förresten. Så tack för det, suckers!

I söndags träffade jag Rebecca. Ni vet, hon den roliga? Utan räkor?

Vi hade en fantastisk fin dag tillsammans. Hon den där lilla otäcka ungen, hon är himla bra hon. Jag har nog aldrig träffat någon som pratar lika snabbt, lika mycket (och stundtals lika osammanhängande) som jag gör. Men det gör Rebecca! Inte en chans att det hade blivit pinsamma tystnader när vi träffas. Inga tystnader alls faktiskt.

Min lilla "otäcka" unge! ♥

Bex & My

 

Tyvärr kom vi på det här med att ta obligatoriska bloggarkort lite i sista sekunden, vilket är en anledning till att vi ser så fruktanvärt dumma (roliga?) ut.

Förra gången vi träffades det såg vi till att gömma oss från förbipasserande och deras anklagande blickar i diverse parker osv när vi skule ta bilderna, men den här gången fick vi snällt ta bilderna utan för centralstationen. Inför alla fördömande människor. Vi skämdes, okej?

 

OBS! Vi är snygga i verkligheten. Vi gör oss bara inte bra på kort.

Jag har ju sagt att jag inte gillar selleri! Ingen gillar eländet!

 

Wulffmorgenthaler

Jag gjorde precis ett test för att få delta i Spiderchicks tävling om att vinna en årsprenumeration på en tidning.

Utifrån 20 frågor skulle man få veta vilken tidning som är mest "jag". Jag, som den kvasipretto-geografistuderande-miljöintresserade-nollkoll sveskimå jag är, trodde att jag skulle bli National Geographic eller kanske Illustrerad Vetenskap. Ni vet, för att jag är så intresserad av miljö, klimat & teknik. & kanske inte lika intresserad av vem Angelina Jolies barnmorskas tvillingdotters adoptivkusins mamma favoritkaraktär i SATC har för favoritskomärke.

Icke!

 

Alltså.. Jag kan ju villigt erkänna det där med klackskor och flip-flops, men resten? Vad klassas om en märkesvara egentligen? H&M? Haglöfs? IKEA? Eldorado?

Nä. De som känner mig skulle nog inte direkt kalla mig en King-tjej. Annars får jag akut identitetskris & måste ut & gräva lite i sand & läsa om miljöpåverkan. Genast. Eller nåt..

Jag lånade en ordbok av min kollega. Jag spankulerade omkring med boken i handen & fnissade lite när jag läste den.

Kollega: Vad är det som är så jävla roligt?
My: Vet inte. Det är bara rätt roligt att läsa ordböcker.
Kollega: Ja, jag brukar läsa dem när jag går & lägger mig.

Här trodde jag naturligtvis att han skämtade för han är ju sådär sarkastisk, så jag skrattade.

Kollega: På allvar alltså. Jag gör det ibland.
My: ....!??!?
Kollega: ... Snacka om att inte ha något liv...

Sen skrattade vi gott åt hans tragiska liv.

Fast jag kan inte hjälpa att jag misstänker att jag hörde viss underton av genuin bekymring i hans skratt.

Jag brukar faktiskt inte kolla min statistik längre, men igår gjorde jag ett litet undantag.

Först begrep jag ingenting - varför tyckte ni så himla mycket om mig igår?

Sen kom jag på att fantastiska "veckans blogg"-Anne hade skrivit om mig igår.

Det var minsann fina snälla saker hon skrev också. Jag hamnade i kategorin "ung, smart och rolig" - en kategori jag delade med.. Ingen faktiskt. Jag var ensam. Jag är ensam om att vara ung smart och rolig.

.. Eller nåt..?

Igår gick jag och lade mig redan klockan 21:00. Jag vet att det är pensionärsvarning på det beteendet, men jag var trött, okej?

Klockan 22:23 ringde någon från Grönland & väckte mig - något som gjorde mig så irriterad att jag ignorerade samtalet.
Klockan 02:33 vaknade jag av att ett gäng fåglar från helvetet skränade utanför mitt fönster.
Klockan 02:57 var jag fortfarande vaken.
Klockan 03:14 ungefär gick jag på toa.
Klockan 04:01 började jag undra om det är olagligt att skjuta huvudet av samtliga fåglar på gården?
Klockan 04:02 funderade jag på var jag kunde få tag i råttgift/fågelgidt/en bazooka/vadsomhelst vid denna tid på dygnet.
Klockan 05:24 sov jag antagligen för jag minns inget från denna tidpunkt.
Klockan 06:00 ringde min väckarklocka & väckte mig.
Klockan 07:51 vaknade jag med panik i kroppen och insåg att hade stängt av väckarklockan och därmed hade försovit mig.

Vad kan vi då lära oss av detta, barn?

- Gå för alla kerubers skull inte och lägg er i tid!

Som synes är det till ingen nytta om man ändå bara ligger vaken på nätterna och önskar livet ur alla fjäderfän i centrala Göteborg. Dessutom resulterade det bara i att jag var allt annat än utvilad i morse och att jag blev 17 minuter försenad till jobbet.

Hon som försov sig & därmed inte hann hitta en annan bild att illustera inlägget med

Katja, darlingen, var så fin som kom hit med vackra blommor i samband med kalaset som hölls i samband med min födelsedag.

Ni som är bevandrade i bloggen sedan tidigare vet att min inställning till blommor inte är alldeles strålande. Jag tycker i stort sett att de flesta blommor är jobbiga attentionwhores & ingenting annat.

Exempel: Jag köpte en orkidé strax innan jag åkte till Grönland förra sommaren. Medan jag var borta tog min Roomie hand om blomman & den mådde hur bra som helst. När jag kom hem igen fick jag återigen överta ansvaret för den. Den tappade blommorna efter bara några dagar vilket jag tolkade som en elak protest från blommans sida. När jag sedan lät blomman vara i fred började den minsann blomma igen! Det tolkade jag som ett tecken på osunt behov av uppmärksamhet, så jag kastade ut den.

Dessa blommor har bott hos mig knappt 1,5 veckor. Se hur vissna de har blivit!

 

Nu frågar jag alltså er, kära läsare vad jag gör för fel?

Gör jag något fel? Är det meningen att man ska sjunga för dem? Kanske låta dem ta del av hushålssysslorna & låta dem diska lite ibland?

De har fått vatten. Så jag tror faktiskt att det bara handlar om ett skrik på uppmärksamhet från deras sida. Och sånna där dramaqueen-fasoner orkar jag faktiskt inte med. Om de inte skärper sig så har de samma öde att gå tillmötes som den där förbaskade orkidén!

Det blev en fantastiskt mysig kväll på Trädgårn i går kväll. Trädgårdsföreningen hade förvandlats till något som liknade ett festivalområde för äldre och stämningen var där efter. Lite picnic-mys i kvällssolen. På biljetten stod det "Lars Winnerbäck med flera". Det var bland andra Laleh, Melissa Horn & Dundertåget.

Dundertåget fick inte riktigt den uppmärksamhet de förtjänade. Pupliken var inte riktigt så pepp som sångaren hade önskat. Vid ett tillfälle tror jag att han tappade tålamodet lite & hotade med att kalla Göteborg för Stockholm om de inte ställde sig upp och röjjde lite.

"Ställ er upp för fan nu Stockholm & lyssna på lite rock!"

Jag vet inte om uppmaningen hade önskad effekt. Jag satt nämligen ner & drack ett glas vin i den där underbara kvällssolen. Sen kom Winnerbäck & jag har inte riktigt så mycket att säga om det, mer än att det var bra.

Men förtrösta icke, mina goda vänner! Som bekant säger en bild mer än 1000 ord, så håll till godo!

Det är 4 år sen jag senast var på en Winnerbäck-konsert. Då gick jag tillsammans med min dåvarande pojkvän, mina två bästa väninnor & en hel massa andra människor. Det var så sjukt bra att jag stal en plansch från busstationen i Nyköping. Jag har fortfarande kvar den plaschen, även om den är illa medfaren efter totalt 4 flyttar.

Idag ska jag på konsert igen. Utan min fdp* & med bara en av de där bästa väninnorna. Fast det kommer nog komma en hel massa andra människor till den här konserten också, så det kanske går jämt ut?

Om inte så får jag väl sno en ny plansch. Det funkar också.


Har någon av er varit på Winnerbäck-konsert? Eller ska ni kanske gå på någon i sommar?


Källa: http://www.winnerback.se/

* Före detta pojkvän

Hör ni, ni måste se det här klippet! De kan vara Sveriges absolut sämsta postkodare!

 

 

 

Jag kan inte sluta se på den.

 

Det är tvångsmässigt. Jag måste liksom kolla på det, fast jag vet att det svider lite i kunskapssjälen. Jag menar, hur lyckas man totalt ignorera den starka kopplingen mellan Malmö och skånska?

 

"Pratar Emil skånska?"

"Om Emil hade pratat skånska så hade Malmö legat i Småland"

 

Herregud.

Nyss hade jag ett samtal med en kund som hade råkat felbeställa en vara. Hon hade fått den gratis så det finns ingen mening med att skicka tillbaka den till oss.

Kund: Ska jag skicka tillbaka den eller...?
My: Nej, det behöver du inte. Använd den. Släng den. Spara den. Ät upp den om du vill!
Kund: Öhh.. Jag kan alltså göra som jag vill?

Så kunde jag ju också ha sagt.

Jag kunde ha sagt "Nej, du behöver inte skicka tillbaka den. Du får göra som du själv önskar" istället för få akut tillfällig sinnesförvirring & uppmuntra kunderna till konstigheter.

Till slut vill jag bara förtydliga att varorna som vi säljer på mitt företag inte är ätbara & att det således är ganska olämpligt av mig att uppmuntra mina kunder att förtära våra varor.

När jag stod & väntade på bussen här ikväll kom en fyllegubbe fram & pratade om en jävla massa olämpliga saker.

Bland annat att han nyss hade blivit utsläppt ur fängelse & med anledning av det så behövde han få veta att jag var över 14 år för han "ville inte åka in igen. Oförtjänt alltså". Sen frågade han om jag hade "erfarenhet". Då tyckte jag att samtalet hade blivit av en väldigt obehaglig karaktär.

Jag försökte gå ifrån honom men han följde efter mig tills en annan kille på hållplatsen ställde sig emellan oss.
Fyllegubben fick nu en ny kompis att tjata hål i huvudet på. Det var som att det inte fanns någon ände på hur mycket dumt han kunde kläcka ur sig.

Just när man trodde att han inte skulle kunna kläcka ur sig mer dumheter skrek han:

"Titta! Där kommer en svart neger! USCH!"

Inte konstigt man tappar tro på mänskligheten..

Min gubbsura kollega hörde att jag kallade honom gubbsur. Nu är han en sån som är sådär djupt sarkastisk ibland att man aldrig kan veta om han skojar eller inte (hatar sånt) men han verkar faktiskt väldigt övertygande i sin surhet. Genuint gubbsur liksom.

My: Du påminner om en kompis. Bara går omkring & mumlar & är gubbsur.
Kollega: Jag är FAN inte gubbsur, säger jag!

Alltså..!

Ärligt talat, jag har två blogginlägg som vittnar om motsatsen -  Här! & Här!

Sluta tjafsa emot nu. Gubbe.

Ni vet det där blodprovet som jag tog? Jag lovar att jag ska sluta tjata om det. Snart.

Jag har ju gjort så stor sak av att jag inte kräktes eller svimmade när den där svinsnygga killen tog blodprovet. Att han liksom var värd att hålla mig vid medvetande för.

Nu sa min kollega "Men hade det inte varit bättre att svimma då? Så hade du ju fått mun-till-mun-metoden".

Nu när hon lägger fram det på det sättet...

Jag kanske kommer att behöva ett till blodprov ganska snart. & då kanske jag svimmar. Vem vet?

 

Såhär såg jag ut i min ungdom, förresten

Det är allt lite extra mysigt när min tandborste får besök av en annan tandborste.

& även om Linnea utan apostrofs tandborste antagligen bara pratar ungerska, så är jag säker på att de trivs tillsammans.

För jag trivs med Linnea utan apostrof.

När jag lämnade en kommentar hos Alex Schulman kom denna lilla informtionstexten upp.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det här?

"Bloggägare/skribent" - Antingen eller. Så om man är bloggare så är man inte fullvärdig skribent? Man kan inte titulera sig författare? Är det mindre värt att vara bloggare?

Jag vet inte hur jag skall tolka det hela, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite stött.

Svarade i telefonen med mina vanliga telefon-välkomnar/svararfras.

Kund: Hejjagringerförattbeställatillmittlager!
My: Hej!
Kund: Vill du be om mitt kundnummer?
(Här trodde jag att kunden skulle ge mig sitt kundnummer så jag väntade lite på att få det men sen insåg jag att kunden också väntade på något.)
My: Öh.. Kan jag.. be att få ditt kundnummer?

När kunden frågade om jag ville "be" om kundens kundnummer och satt & väntade på att få ett kundnummer,så menade kunden alltså på riktigt att kunden i sin tur väntade på att jag skulle be om att få kundnumret.

Ibland blir det snurrigt i kommunikationerna.

Det är mitt stora nöje att få meddela mitt herrskap att eder My uträttat stordåd igår.

Jag åkte Göteborgshjulet. Ni som är bevandrade i bloggen sedan innan vet att jag är paniskt rädd för pariserhjul. Ändå övertalades jag till att åka Göteborgshjulet.

& vet ni?

Jag gjorde även denna övning utan att vare sig grina, kräkas eller svimma!

Jag tror faktiskt att jag till och med andades hyfsat frekvent och kunde stundtals konversera relativt obehindrat.

Sen att jag såg extremt nervös ut är ju sånt man får ta.

Jag frågade mitt sällskap om jag verkligen såg sådär bekymrad ut under hela åkturen? - Han svarade ja.

 

Solnedgång

 

 

Ni får ursäkta bildkvalitén. Jag skakade.

Gissa då! Kom igen. Gissa vad jag har gjort idag! Jag har gjort något som jag är extremt stolt över, må ni tro!

Ledtråd:

 

Den som gissar rätt får... rätt.

 

Gissa nu!

Det är nog läge att slänga ut lite gamla skor.

 

Jag tycker alltid att det känns som ett litet fiasko att behöva slänga skor.

Hur ska man kunna få till en gedigen samling skor när man bara råkar slita ut dem hela tiden?

Så här ser min arm ut efter blodprovet. Det är ganska bra, för då frågar folk vad som har hänt & då får jag chans att skryta lite om hur duktig jag tycker att jag är som inte kaskadkräktes på den snygga blodutsugaren.

Jag har funderat lite på om det verkligen är så att jag lät bli att bete mig som en treåring för att jag blivit vuxen nu eller om det är så att min sprutfobi helt enkelt har mattats av. Det senare alternativet verkar inte så troligt eftersom bara tanken på att få en spruta kan få adrenalinet att pumpa i kroppen.

Jag drar därför slutsatsen att den enda anledningen till att jag klarade blodprovet så bra berodde på lab-killen som tog blodprovet.

Så snygg som han är, var det definitivt värt att hålla mig själv vid medvetande!

Igår hade jag en alldeles fantastisk dag!

Solen gjorde mig äran att närvara under hela min födelsedag. På kontoret var alla jättesnälla mot mig hela dagen. En kollega bjöd mig på lunch i solen. En annan kollega gav mig en supergod muffins. Linnéa med apostrof ljög & sa att det brann någonstans i närheten av mitt jobb för att kunna skicka ett blommogram med årets finaste blommor. Min mobil pep till utan paus. Min Facebook-profil har säkertligen fått träningsvärk av alla grattis-önskningar. Ni bloggers önskade mig grattis så jag blev alldeles rörd.

Men den allra fin finaste presenten fick jag av Linda för hon gav mig en ny familj i födelsedagspresent. Hennes familj.

Efter jobbet traskade jag således hem till min nya familj där jag bjöds på middag, present, trevligt umgänge, massa skratt & en jättefin jordgubbstårta.

 

 

 

Tack!

Tack till alla som gjorde min dag så fin! ♥

 

För 21 år sen, just idag, var jag alldeles ny som människa.
För 21 år sen, just idag, så andades jag luft för första gången.
För 21 år sen, just idag, fick jag min första puss.
För 21 år sen, just idag, fick jag höra "jag älskar dig" för första gången.
För 21 år sen, just idag, fick jag träffa mina skapare för första gången.
För 21 år sen, just idag, träffade jag världen för första gången.

För 21 år sen. ♥

Jag satt & lyssnade på soundtracket till Mulan här till morgon.
När jag lyssnade på ”Honor To Us All” blev jag arg så det kokade ur öronen på mig.

Texten går såhär i ett stycke:

 

Men want girls
With good taste
Calm
Obedient
Who work fast-paced
With good breeding
And a tiny waist
You'll bring honor to us all

Jag har aldrig reagerat över detta innan, men nu blev jag riktigt arg!

Vad fan är det för budskap att ge till småflickor egentligen? Att män vill ha ett mähä till fru som jobbar flitigt & som har väldigt smal midja?

Det är ju som att ge barn mindrevärdskomplex & anorexia i 7-årspresent!

Det fick mig att undra – finns det sådana här små budskap insmugna i alla Disneyfilmer eller är det bara i Mulan?

Inte okej

Ni som har läst min blogg sedan tidernas begynnelse vet att jag är extremt spruträdd. Idag fick jag finna mig i att ta ett blodprov hos läkaren.

& vet ni?!

Jag varken svimmade, kräktes eller grät! Istället hade jag sinnesnärvaro nog att flörta med killen som stack mig i armen. Han var förresten den finaste skötaren jag någonsin har sett - och det säger jag inte bara för att han inte fick mig att känna mig misshandlad. Han var försiktig och påminde mig snällt om att andas, för det hade han "hört skulle vara nyttigt."

Min vänsterarm

Förstår ni hur stolt jag är? Jag grät inte. Jag spydde inte. Jag svimmade inte. Jag bara satt där & log mot min personliga Dr. Snygg & lät honom dra ut blod från min vänstra arm.

Imorgon fyller jag 21 år.

& jag är inte spruträdd längre. Nu är jag nog vuxen på riktigt.

Om den sura kollegan:

Det har visat sig att han försöker sluta röka.

Det förklarar delvis varför han är så gubbsur. Men bara delvis.  Det kan också bero på att han är lite gubbsur som person.

Men ändå.

Bebis är så sjukt ball. Hon är så ball att hon redan har lärt sig hur man nekar paparazzis att ta bilder. När vi var ute på promenad försökte jag få lite fina bilder på henne där hon satt i sitt vrålåk, men det gick inte så bra. Hon blockade linsen hela tiden!

 

.... Eeeeller så försöker hon bara pilla lite på min kamera. Det brukar hon göra.

 Jag försöker kanske bara glamouri-fiera hennes kräks&bajs-liv.