4 små bilder

De här bilderna gick inte att publicera i det förra inlägget så jag försöker igen. Trägen vinner osv. osv.

Ni ser drakar vid Kinesiska muren, en bild från från landsbygden, en bild på terracottaarmén och ett hus. En liten bildteaser kan man kanske säga.

 

I huvudet på My | | 4 kommentarer |

Uppdatering från Kina

Nihao! Tänkte att ni skulle få en snabb uppdatering härifrån. Men ni ska veta att det känns som en helt omöjlig uppgift att försöka beskriva allt som jag har hunnit uppleva sedan i måndags. Jag ger det ett försök!

I tisdags landade vi tidigt och deltog sedan i ett seminarie där alla utom våra kinesiska kamrater satt och sov. Så himla dålig planering! I onsdags besökte vi Kinesiska muren. I torsdags satte vi oss på ett tåg som skulle ta oss till Xian. Det var en spännande upplevelse - öppna kupéer och läskig ohygien på toaletten.

Igår fredag besökte vi Terracottaarmén . Det var helt knäppt att försöka ta in hur sanslöst mycket den här kejsaren bemödade sig att göra innan han dog. På kvällen snurrade vi runt på stan och upplevelse en vanlig kinesisk fredag.  Idag har vi intervjuat massa bönder på landsbygden.

Det är sjukt gött och varmt här och vi har det himla bra. Just nu sitter jag på ett "västerländsk" hotell där vi har ätit middag. Det serverades delikatesser som "pork lion" och "baked nail". Fantastiskt.

Nu ska jag njuta av mitt kaffe och göra mig klar för ännu en kväll på stan.

 



I huvudet på My | | 3 kommentarer |

Det här med att krama främlingar

Jag gillar verkligen att kramas. Jag gillar bra kramar, med båda armarna och kramar med känsla. Vad jag däremot har lite svårt för är kramar som inte betyder nåt.

Så det här med att krama folk man inte känner.. Det är ju så sjukt awkward!

För några veckor sen gick jag och några kompisar omkring på stan. Mina vänner träffade några vänner som jag inte kände. Vi stod och pratade allihop ett litet tag och när det började bli dags för att säga hejdå gick jag undan lite så de kunde kramas i fred. Jag ville liksom inte krama dem när jag inte känner dem och det visade jag ganska tydligt när jag gick iväg och med mitt kroppsspråk. Trodde jag.

En i gänget ignorerade mig och min ovilja fullständigt för han kom jagandes efter mig med armarna utsträckta och sa "tro inte att du slipper undan". Nehej. Vad skulle jag göra? Det var ju bara för mig att lida igenom den socialt obehagliga, halvdana, tafatta kramen.

Varenda gång jag finner mig själv i en sådan situation undrar jag hur i hela friden jag hamnade där. Hur och varför. Det känns ju lika knäppt varje gång.

April-bild från förra året

Upp