myaraq

Mandelmassa

Katjas popcorn

Aftonbladet

"Hiedler" & "Huettler" aint foolin' anyone.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Men det är fult att skratta åt pojkstackaren.
Så jag nöjer mig med att le lite i mjugg bara.

Sådär svinmanliga är de ju inte direkt.

Pasta

Där blev ni allt lurade va?

Ni trodde säkert att eskimåers basföda var sälstuvning, valbiff, myskoxe-svans, rengryta och så vidare.

Hate to break it to you - det verkar vara pasta.

Idag skulle jag möta Björn i skolan klockan 9 för att plugga lite.
När jag kom till Campus möttes jag av Björn som pekade på mig när jag kom.

Björn: Vi har umgåtts på tok för mycket!
My: Jaha..?
Björn: Jag hörde på stegen att det var du som kom. Jag tänkte "Nu kommer My" & sen kom du!

Ska jag ta det som att jag går annorlunda?
Eller som att att Björn faktiskt bara känner igen min gångstil, utan att för den sakens skull mena att jag är tjock eller att jag haltar eller nåt annat märkligt?

(I vanlig ordning bjuder jag på en utfyllnadsbild)

Big no-no, tydligen

Det där med att smälta plast verkar vara min grej - minns ni när jag smälte smör & decilitermåttet i mikrovågsugnen?

Idag har jag lärt mig att det är dumt att lägga locket till matlådan på den (ännu) varma spishällen.

Ingo säger det är bra att bo med mig eftersom jag på empirisk väg verkar testa värmetåligheten hos de flesta av våra kökssaker. Tur att någon ser det positivt.

Det här är så nära en isbjörn jag har varit. Den hade nån annan redan slagit ihjäl åt mig.

Liten Kung-fu-kusin & my

Jag har en känsla av att det är dags att gå till frisören.

Minns ni detta?

Ni kanske kan hjälpa mig igen. Det vore fint.

Från vänster: My (jag), Kathrine, Marie Lousie & Maliina

Nu vet jag inte hur jag ska göra för att behålla dem i Sverige.

Jag har funderat på allt i från att muta dem, till att flytta deras respektive skolor till Sverige till att trolla fram någon sorts språklig förväxling till att helt enkelt ta och fritzla dem i källaren.

Jag v i l l verkligen inte att de åker hem, mina fina flickor.

Instruktionen löd:

"Du älskar din öl. Du är fullkomligt förälskad i din öl."

Instruktionen löd:

"Du är skeptisk mot din öl. Din öl har lånat pengar av dig, men du säger din öl att den inte har några pengar och kan inte betala tillbaka"

My

Förresten har jag tenta idag.
Ni får gärna önska mig lycka till. Ryktet säger att min föreläsare är den föreläsaren med högst procent underkända elever. Det bådar inte gott.

Det är fint när släkten kommer för en god sak.

(Kusin Maliina där i bakgrunden, bakom min mage.)

(Om ni ser.)

(Gästbloggat av Björn)

Jag känner lite grann av vikten i det som ligger framför mig. Jag känner faktiskt rent av igen mig i backhopparen som står och svettas liten högst upp i backen och hoppas att ingen märker att hans mössa deklarerar texten ”disneyklubben” i gula bokstäver. Jag känner mig kort sagt lite som en bluff, jag är ju faktiskt ingen bloggare. Men å andra sidan, tänk om Nalle Puh tänkt att, ”nä flyga ballong för att hämta honing låter obehagligt”, hur roligt kapitel hade det blivit?

Jag och My sitter i ett Göteborg som ligger lite som i en yrande snöglob, och medan frustande snögubbar kommer in genom caféets dubbeldörrar och tänker ”Åh, Melissa Horn på radion” har jag lyckats byta min rättmätiga mellanmuffins (förtjänad genom inköpt Hallelujah-meny) mot en dito i miniformat (jag vill inte bli tjock, låtsas inte som att ni inte vet hur det är). ”Ett vanligt café” kanske ni tänker, men inte desto mindre platsen för ett litet skådespel.

Björn

Bakom disken står idag inte en söt leende blondin, inte heller en glad leende muffins-kerub i storlek large, utan en jättelik staty. Det är nästan lite att så att man vill samla sina vänner och gissa om det kanske kan vara klassisk stil, medan en vän påpekar att den stela blicken och ointresserade hållningen säkerligen antyder nygotisk, när statyn plötsligt säger ”Hej.” Man hajar till lite. Den talade. Man tvingas svälja sin sinnrika gissning om klassisk jugend och anpassa sig till att jätten tydligen lever, men för mig och My manifesterade sig i samma ögonblick en mission, ett högre kall, vilket My formulerade i uppdragsbeskrivningen ”I will make the bastard smile”.

Vi hoppar vigt framåt en halvtimme i tiden och My har åstadkommit en krampig ryckning i jättens ena mungipa, medan en tjej i genomskinlig topp och klart lysande vit behå har lockat fram ett tusenmegawatts-smile. Jag har lyckats åstadkomma en knyckning av nacken som jag tror betyder ”hej” när jag köpte en toast, men det kan också betyda ”gå härifrån”. Men faktum kvartstår, detta café har gratis påtår, allt annat är ovidkommande.

Det här är en av de allra värsta reklamerna jag vet.

Trots att jag avskyr det svenska, mesiga & lite förortsmässiga budskapet i detta totalt värdelösa reklaminslaget står det iallafall för vad jag vill ha sagt.

Nu sitter jag & Björn med varsitt glas vin & just det - myser.

Hoppas ni också myser, mina små honungslock!

Mumie

Min trogna trotjänare Snabeldraken.

När jag fick den reagerade jag inte nämnvärt mycket över namnet. Jag behövde inte undra länge varför tillverkaren valt att döpa den till just Volta.

Volta tillbringar nämligen mer tid i detta läget än i något annat läge.

Undertecknad