myaraq

.. kärt barns namn har många betydelser.

Jag har egentligen aldrig riktigt förstått grejen med namnsdagar. Det är ju himla konstigt att fira namnsdag, för det är ju inte jag som har valt namnet. Och att jag fick typ världens vanligaste namn är väl inte heller så himla mycket att fira egentligen. Fast i min familj har vi alltid firat min namnsdag. Allra minst med grattis och kramar och ibland med tårta (bästaste sortens firande).

Men idag har jag alltså namnsdag. Jag tror det finns lite överbliven tårta i kylskåpet här på jobbet så jag ska nog ta en bit och fira att jag har fått ett namn.

I helgen försökte jag vara en händig gör-det-själv-tjej och laga min kökskran som har varit lös. Det visade sig dock snabbt att jag är lite mer av en förstör-det-själv-tjej.

Istället för att faktiskt göra saker bättre råkade jag göra allting värre. Någonting gick helt fel, någonting lossnade och sedan hängde kranen lite sorgligt på sned.

Hopplöst. Jag blev uppgiven och förbannad och övervägde att ge upp alltihop och bara flytta. Fast det löste sig - kranen sitter fast igen och jag har bestämt mig för att ge den en chans och bo kvar.

Jag sitter och försöker skriva en artikel om fördomar om grönlänningar. Den 21 januari sände danska p3 ett program som handlade just om fördomar mot grönlänningar.

I Danmark finns det väldigt många fördomar om grönlänningar. Det är inte alls lika vanligt med fördomar om grönlänningar här i Sverige men visst finns de här också. En av dem (förutom de självklara om isbjörnar på gatorna, igloos, sälklubbning och alkoholism) handlar om utseende.

I fredags efter konserten sprang jag in i Ingo och vi pratade grönlänska med varandra. En av hans kompisar hörde det och frågade om jag också är "en sån där inuit". När jag svarade ja fortsatte han med en kommentar som jag inte tror jag tycker om. Han utbrast "Men va?! Du är ju söt!".

Jag blev helt ställd. Det är inte första gången jag har fått höra att jag inte liknar en grönlänning, men att få höra att jag inte såg ut som en grönlänning för att jag inte passade hans idé om en - uppenbarligen - ful grönlänning kändes konstigt.

Har ni några fördomar om grönlänningar?

"Eskimåer går alltid omkring i pälsbeklädda luvor. Det är för att dölja deras skitfula ansikten."

I fredags var jag på Kapten Röd-spelning. Det var min fjärde tror jag och den här var överlägset bäst. Turnéavslutning i Lisebergshallen, med 2800 personer i publiken och SÅ mycket kärlek.. Ni fattar väl att det var bra?

Jag stod hyfsat långt fram och dansade och sjöng och njöt. Det var så himla peppig och glad stämning! Alla sjöng med under alla låtar och det dansades precis överallt. Det var nog rätt omöjligt att vara still för till och med de som satt på läktarna fick lov att ställa sig upp och dansa av sig lite ibland.

GP har skrivit en recension av spelningen här. Fast för att verkligen förstå hur himla bra det var måste man nog ha varit där.

 

Lyssnar ni på Kapten Röd?

Igår kväll var jag ute på ett spännande äventyr. Ett isäventyr i mörkaste skogen!

Jag och en vän hade bestämt att vi skulle gå en promenad trots det ruskiga vädret. Vi klädde såledeles på oss underställ, funktionskläder och regnkläder och begav oss ut i mörka skogen. De första kilometrarna gick bra, för där hade isen smält undan och så fanns det belysning. Sedan blev det strax knepigare, för det tog slut på lyktstolpar och marken under oss förvandlades till isgata.

Alltså verkligen - isgata! Det har ju smält och fryst om vartannat ett bra tag här nu och i skogen har isen packats kalashård och så regnade det ju massvis igår så det var vattenforsar ovanpå isen. Det var dunderhalt!

Jag ramlade i en nedförsbacke och fick upp en sanslös fart. Först skrek jag "nej, nej, nej, nej!" men när jag insåg att jag inte kunde göra något åt situationen och att det dessutom var väldigt smidigt att glida ner för backen på knäna resignerade jag och skrattade istället. Fast jag blev jätteblöt, precis överallt.

Typ min regnigaste, blötaste, halkigaste, skrattigaste, mysigaste, roligaste, farligaste, mörkaste kvällspromenad i skogen någonsin.

När jag kom hem igår - blöt & glad

Idag läste jag i DN att vi lever i en mer fredlig värld än någonsin tidigare. Jo men det hävdar en amerikansk psykolog/språkfoskare/evolutionsbiolog i en bok han har skrivit. (Artikel här!)

Jag vet inte med er, fast jag har väl kanske liiite svårt att tro att vi lever i en "fredlig" värld. Men sen kom jag på att det är semmeldagen idag och då make:ade det sense helt plöstsligt. Klart att folk är fredliga! Det är ju semmeldagen!

Ingen kan väl känna något hat eller några onda tankar över huvud taget om det finns semlor i närheten?

löööve on a plate

Det kanske låter löjligt men jag trodde verkligen jag skulle dö igår. Det är konstigt vad man tänker konstiga saker när man tror att man håller på att dö. Jag tänkte till exempel att det skulle vara skämmigt att jag skulle dö iklädd en randig klänning med bara ben, men med randiga strumpor.

Fast jag dog ju inte, och det är jag ju hemskt glad för. Så när jag hade lugnat ner mig igår åkte jag hem till en vän för att bli kramad, omtyckt och känna mig levande. Vi drack äppelpaj-vin och skrattade och levde. Jag vågade till och med äta lite jordgubbar (fast jag tuggade väldigt noga) och så fick jag lära mig att dricka lapsang-te.

Det var mysigt. Jag tror att jag ska göra så lite oftare - inte nästankväva mig själv alltså, men uppskatta livet lite mer. Även om det är helt små saker som att hitta på massvis med ordvitsar i ett litet kök med ett skraltigt grönt fällbord på en fredagkväll.

Jag fick dricka te ur Kärleksmuggen. Det var fint.

 

Nu sitter jag förresten och dricker lördagskaffe och lyssnar på fransk peppig 60-talsmusik. Det är också bra.

Uff. Den här veckan kan ha varit den sämsta någonsin i mitt liv. I köket.  Allting annat har fungerat bra men i köket har det gått illa. Riktigt illa. Och nyss höll det på att gå fruktansvärt illa.

Men vi börjar från början. I onsdags skulle jag laga lasagne. Jag gjorde som vanligt - lyssande på peppig musik, dansade runt i mitt kök och hittade på ett helt eget recept. Så långt, så bra. Tyvärr höll jag precis på att bränna lasagnen men upptäckte det med några minuters marginal. Och det blev det förstås bråttom att få ut den så jag skyndade mig.

Det var då jag upptäckte att mina grytlappar är fina, men alldeles odugliga och att 250 grader varma saker känns precis som att de 250 grader varma. Det gjorde skitont.

Nästa två olyckor hände i rask följd alldeles nyss. Jag pratade i telefon med PappaMy och förberedde min middag samtidigt. Det skulle jag kanske inte ha gjort, för jag råkade skära ett djupt sår rakt in i lillfingret på vänsterhanden. Så då fick jag hastigt lägga på telefonen ("AJFANIHELVETE! MÅSTE LÄGGA PÅ! PUSSHEJ!" tror jag var de exakta orden jag vrålade rakt in i min ömma faders öra). Såret var dock inte värre än att jag kunde tvätta ur det och smälla på ett plåster. Således återgick jag till mina middagsförberedelser.

Jag skulle bara smaka på en kycklingbit. Jag hade tydligen tagit en för stor bit för rätt som jag råkade hosta till satte jag kycklingbiten i halsen. Och kunde inte andas. Höll på att kvävas.

Jag började hosta och fick mer och mer panik. Jag stod böjd över diskhon och mitt i all min panik minns jag att jag tänkte följande:

1) shit shit shit shit shit shit shit jag kommer dö shit shit shit shit shit shit shit!
2) hoppas jag sa "jag älskar dig" till pappa.
3) fyfan vad ovärt att dö av en liten jävla bit färdiggrillad kyckling.
4) hoppas de hittar mig snart.

Men som tur är lyckades jag heimlicha mig själv och få ut den där förbannade kycklingbiten till slut.

Usch. Tro mig - från och med nu kommer jag alltid tugga maten 38 gånger innan jag sväljer. Det där var skitläskigt. På allvar alltså, jag är helt skakis.

Vettskrämd men levande. (!!!!!!!) Notera gärna plåstret på handen.

 

Antingen är jag miljövetare och pluggar för mycket och inbillar mig att jag räddar världen, eller så är jag geograf och festar för mycket och inbillar mig att jag räddar världen.

 

Hur ser ni på mig?

Jag vet att man inte ska ropa hej innan man är över bäcken, men det tänker jag nog göra ändå. Lite i alla fall.

Ni förstår, i natt har jag sovit nästan hela natten. Helt själv. Och helt utan att vara nattvaken i flera timmar med endast den snarkande grannen till sällskap. Jag har sovit. Och gu' vad skönt det är!

Jag inser ju att jag antagligen har jinxat det här fullständigt nu och att jag antagligen kommer få straffa för detta i natt, men det stuntar jag i. Jag har sovit and I feel fabulous! Här glädjs vi åt de små sakerna ser ni.

 

Idag kommer bli en bra dag. Lite för att jag har bestämt det, men nog också för att himlen var så himla vacker i morse.

Jag kan fortfarande inte sova ordentligt.

Det börjar faktiskt tära lite på mig. Det är rätt stressande att vakna mitt i nätterna och sedan veta att "jaha, nu kommer jag inte kunna somna om på ett par timmar" och så bara ligga där i sängen och vrida och vända på mig i väntan på att sömnen återigen ska omsluta mig. Eller att jag helt enkelt däckar av utmattning.

I natt vaknade jag i vanlig ordning vid 1-tiden och kunde sedan inte somna om. En liten skillnad i natt mot de flesta andra nätter var att jag i småtimmarna hölls vaken av en mans snarkningar. Och innan ni drar förhastade slutsatser - nej, jag har haft någon snarkande herre i min säng i natt.

Nejdå, den snarkande mannen var min granne som helt uppenbarligen måste sova väldigt tungt. Kul. För honom.

Trött

Med anledning av dagen imorgon tänkte jag bjussa på lite Alla hjärtans dag relaterade grejer. Ur et helt icke-romantiskt perspektiv.

Först ut är Dr. Sheldon Cooper som delar med sig om sin syn på Alla hjärtans dag.

 

Sedan tänkte jag dela med mig av The Oatmeals senaste comic. Den är speciellt bra för budskapet är "less complaining, more sexy rumpus" och hur bra låter inte det?

 

(Klicka på bilden för att komma till serien) (Gör det!)

 

Om ni fortfarande inte känner er uppmuntrade och/eller lättade utan fortfarande har lite alla hjärnans dag-ångest så har jag hittat en fantastisk matematisk lösning på erat problem:

 

 

Om ni fortfarande tycker att alla hjärtans dag känns som forever alone-day så tycker jag att ni ska sluta med det och göra som Alan säkert hade gjort. Nämligen såhär! (< klicka! Gör det!)

 

Sådär ja. Det var väl ungefär det jag hade att säga om Alla hjärtans dag. Ur ett helt icke-romantiskt, icke-sliskigt perspektiv. Eller, ja just det, en sak till va: Jag gillar er. Men det gör jag alla andra dagar på året också. Bara så att ni vet.

Den här helgen har jag nog råkat plocka en del pensionärspoäng.

Texilempel har jag var hemskt förnuftig och nyttig och gått och lagt mig jättetidigt hela helgen. Sen så har jag tagit tag i tvärtråkiga saker som att damma (ordentligt!) och våttorkat golven. Jag har också tvättat massvis med grejer, som ungefär alla kläder i hela min garderob och mitt täcke och mina kuddar. Ja just det, sen har jag sytt en del också.

Jag inser ju nu att det låter lite väl tantigt men jag kan lugna er med att jag inte har gått all in på pensionärsgrejen och blivit helt förnuftig och nyttig hux flux. Jag har till exempel inte ätit en enda vettig måltid på hela helgen. Inte en enda! Igår åt jag faktiskt godis och glass till middag, vilket borde vara ungefär 20 minuspoäng på pensionärsmätarskalan.

 

På bilden ser ni min middag (Varma Koppen och en torr macka med smör på) (fint ska det vara!) (nej jag orkade verkligen inte laga middag, okej?) och den där duken som jag fick för mig att jag ville sy.

Oj. Förlåt hörni! Jag har råkat glömma av er lite grann, inser jag nu. Ni förstår, jag har nämligen haft en del för mig därute i Det Riktiga Livet den här veckan och eftersom min kropp som sagt har fått en ovana att inte låta mig sova har jag nog råkat glömma bort min blogghjärna.

Men det ordnar upp sig för i natt har jag sovit jättegott och nu kommer jag ihåg er igen!

Vad vill ni prata om? Jag kan berätta lite om massagestolar och mina upplevelser med dem om ni vill? Annars kan vi prata lite om standup, drakar eller om tanter som bråkar i köer. Eller nåt helt annat, som ni kanske vill prata om?

Förresten skiner solen idag och jag har tvättstugan. Det borde skapas en lag mot att tvätta på söndagar.

(När jag har råkat glömma bort er brukar ni bli gladare om ni får lite bilder att titta på, så jag slängde in några stycken. Den översta har ni sett förut, det är en gammal vårbild på migm från 2010, den andra bilden är en fin soluppgång en söndagmorgon för några veckor sen och den sista är från Tarragona i Spanien. Den känns vårig, färgig och glad, lite som jag känner mig idag.)

Ingen riktig vinter utan riktig varm choklad. Så är det och det vet ni.

Kvällsmys, på en alldeles vanlig måndag

Åh herregud. Min morgon alltså! Worst ever.

* Jag sov extremdåligt i natt, somnade vid 12, vaknade vid 2 och somnade om någon gång efter klockan 4.
* Lyckades på något vänster tydligen att stänga av alarmet i sömnen
* Försov mig alltså och vaknade kl 07:18, men supersnabb som jag är hann jag ändå ut till bussen kl 07:33.
* Synd bara att bussen var sen...
* Och att spårvagnarna inte riktigt gick i tid de heller...
* Sen föll en elledning ner mitt i stan och då förstöde det morgonen för exakt alla i hela innerstaden, inklusive för mig, för nu kunde jag verkligen inte ta mig till jobbet.

Nämnde jag att det var skitkallt också? Det gick inga vagnar, det gick inga bussar, så jag gav upp coh tänkte gå till jobbet. Som tur är har jag en ängel till kollega som kom och plockade upp mig och en kollega till som stod som två frusna pingviner på olika ställen i stan.

Usch. Klockan är nu 13 och det är först nu jag börjar känna mig upptinad.

Elledningen

Frusnaste tjejen i stan

Idag är jag väldigt skör. Jag var nämligen ute och kalasde igår och har sovit ungefär ingenting alls. Då blir man  ganska så skör dagen efter.

Tyvärr har den här skörheten begränsat min mobilitet ganska mycket. Och Linnea utan apostrof är överraskande på blixvisit i Göteborg. Och jag vill såklart träffa henne och Björn. Och de vill träffa mig. Så långt, så bra.

Problemet är bara att de ville laga middag hemma hos Björn. Och jag är mest upplagd för lunga, fina aktiviteter, som inte innebär att jag måste förflytta mig längre än 10 meter från min soffa. Problem alltså.

Men det löste sig! Björn föreslog att de lika gärna kunde komma hit och laga maten, eftersom de precis har varit och handlat alla ingredienser. "Ja tack" svarade jag ynkligt och så blev det så.

Jag känner mig lite som en primadonna här jag ligger på soffan och dikterar mina villkor. "Ja, jag vill umgås. Ja, mata mig. Här, i mitt eget hem." Funderar på om jag ska köpa mig en sån där divan eller schäslong eller vad det heter, så jag kan ligga utstäckt på den och äta vindruvor.

Åh vad jag älskar mina vänner!

Idag är jag pepp. Jättepepp.

Jag har nämligen hittat en SANSLÖST spännande kurs som jag ska söka och förhoppningsvis kommer att få läsa, solen skiner idag, jag har vunnit biljetter till båtmässan (jag vann! jag vann! jag vann! jag VANN!) och så ska jag på stand-up imorgon.

Så jag är torsdagspepp! Är ni?

Peppig tjej