Be a pioneer!
Grönland är världens vackraste land.
Vet ni vad det bästa med den här videon är? Allting ser ut sådär i verkligheten också. Jag lovar.
Vet ni vad det bästa med den här videon är? Allting ser ut sådär i verkligheten också. Jag lovar.
Apptestar
Jag såg att blogg.se har släppt en app och jag måste ju testa den. Detta är alltså ett apptest och ni är mina testpersoner.
Ifall ni inte förstod det alltså, att det här är ett test. Testing testing. Hej hej. Klart slut. Puss hej.
Havets Moder
I fredags var jag på ett litet äventyr!
Det har nämligen utkommit en bok med den fantastiska titeln Havets Moder. Det är en fin gammal grönländsk myt som har tolkats återberättats av Elisabeth Härenstam och som har illustrerats av grönländska skolbarn från den lilla bygden Kulusuk på östra Grönland.
Jag gick därför till Svenska Mässan i fredags för att få äran att träffa författaren till boken samt några av de barn som har illustrerat boken. Det fantastiska med alla dessa vackra illustrationer är att de är sprungna rakt ur barnens fantasi. Materialet de har jobbat med har de till största del funnit på den lokala soptippen och inspirationen hittade de strax utanför dörren. Illustationerna är oerhört vackra och väldigt målande.
Jag blev hemskt rörd och glad över det här mötet med författarinnan, de fyra fina barnen och barnens lärare som kan locka fram så mycket talang ur barnen.
& vet ni vad det bästa är? Barnen har signerat min bok, så nu har jag förutom en fantastisk bok också fyra fina namnteckningar som kan påminna mig om den här fina dagen.
Det har nämligen utkommit en bok med den fantastiska titeln Havets Moder. Det är en fin gammal grönländsk myt som har tolkats återberättats av Elisabeth Härenstam och som har illustrerats av grönländska skolbarn från den lilla bygden Kulusuk på östra Grönland.
Jag gick därför till Svenska Mässan i fredags för att få äran att träffa författaren till boken samt några av de barn som har illustrerat boken. Det fantastiska med alla dessa vackra illustrationer är att de är sprungna rakt ur barnens fantasi. Materialet de har jobbat med har de till största del funnit på den lokala soptippen och inspirationen hittade de strax utanför dörren. Illustationerna är oerhört vackra och väldigt målande.
Jag blev hemskt rörd och glad över det här mötet med författarinnan, de fyra fina barnen och barnens lärare som kan locka fram så mycket talang ur barnen.
& vet ni vad det bästa är? Barnen har signerat min bok, så nu har jag förutom en fantastisk bok också fyra fina namnteckningar som kan påminna mig om den här fina dagen.
Elisabeth Härenstam hade en LillaMy-väska. Det tyckte vi var ett fint sammanträffande.
Inuitmöte
Maren, Thomasine, Orpa och Jakob i deras fina nationaldräkter
Kan de inte bara lämna mig utanför deras relation?
Nä nu! Jag blir vansinnig på den här nya hittepå-grejen mellan Spotify och Facebook. Jag har försökt att förklara för både Spotify och Facebook att jag inte har något emot att att de har utvecklat deras relation sinsemellan. Det är bara fint om de kan ha ett meningsfullt utbyte. Däremot orkar jag inte med det här ständiga skvallrandet från den ena till den andra. "Du, Facebook... My lyssnar på den här låten nu", säger Spotify. "Jaha! Då ska jag strax posta det på Facebook så att alla som verkligen inte bryr sig om vad hon lyssnar på ändå tvingas ta del av det!", svarar Facebook och klaskar genast upp alla mina låtar i alla mina vänners newsfeed. Och så håller de på. Hela tiden, som två riktiga skvallertanter.
Nu har jag försökt förklara samma sak för dem kanske en miljon gånger men de verkar inte lyssna på mig för jag får hela tiden en Spotify-påminnelse om hur jag kan börja spamma mina vänner. (Det står dock inte uttryckligen riktigt så men det är helt klart det de menar).
Om de inte slutar tjata snart måste jag kanske vidta drastiska åtgärder.
(Det blir ingen bild till det här inlägget. Jag är för upprörd.)
Nu har jag försökt förklara samma sak för dem kanske en miljon gånger men de verkar inte lyssna på mig för jag får hela tiden en Spotify-påminnelse om hur jag kan börja spamma mina vänner. (Det står dock inte uttryckligen riktigt så men det är helt klart det de menar).
Om de inte slutar tjata snart måste jag kanske vidta drastiska åtgärder.
(Det blir ingen bild till det här inlägget. Jag är för upprörd.)
Doesn't make sense
Kan nån vänligen tala om för mig hur det här går till?
Jag kan berätta om bland annat lämmelsafari
Hej!
Jag har kommit tillbaka från fjällen nu. Jag har jättemycket roligt att berätta men inte så mycket att visa för min kamera är tyvärr alldeles helt borta. Den försvann sista dagen och jag gissar att den är i SJ's våld just nu. Jag sätter därför allt mitt hopp till mänskligheten i att någon vänlig själ har hittat min kamera och lämnat in den till SJ's hittegods för jag vill verkligen ha de där bilderna på allt det vackra däruppe.
Men jag kan kanske berätta ändå och illustrera med iPhone-bilder. Kanske. Om ni är kvar?
Jag har kommit tillbaka från fjällen nu. Jag har jättemycket roligt att berätta men inte så mycket att visa för min kamera är tyvärr alldeles helt borta. Den försvann sista dagen och jag gissar att den är i SJ's våld just nu. Jag sätter därför allt mitt hopp till mänskligheten i att någon vänlig själ har hittat min kamera och lämnat in den till SJ's hittegods för jag vill verkligen ha de där bilderna på allt det vackra däruppe.
Men jag kan kanske berätta ändå och illustrera med iPhone-bilder. Kanske. Om ni är kvar?
Klassen på berget Noulja
Jag kanske blir den nya Ötzi
Nu är ryggsäcken färdigpackad och invägd. 13.8 kg visade vågen och min första reaktion var ren och skär panik. Inte panik för att väskan är tung, utan för att den väger alldeles för lite.
Ni förstår, under alla mina otaliga vandringsturer under min tid som ung och pigg scout vägde väskan ungefär 12-15 kg beroende på årstid. Och de turerna varade oftast bara 4-5 dagar. Förstår ni mitt problem? Väskan är ju alldeles för lätt!
Nu ska jag vara borta i 14 dagar. Det måste alltså betyda att jag har glömt ungefär.. allt?
Men det märker jag väl när jag står där på Storglaciären och håller på att frysa ihjäl.
Ni förstår, under alla mina otaliga vandringsturer under min tid som ung och pigg scout vägde väskan ungefär 12-15 kg beroende på årstid. Och de turerna varade oftast bara 4-5 dagar. Förstår ni mitt problem? Väskan är ju alldeles för lätt!
Nu ska jag vara borta i 14 dagar. Det måste alltså betyda att jag har glömt ungefär.. allt?
Men det märker jag väl när jag står där på Storglaciären och håller på att frysa ihjäl.
Puppy love - en smygtitt
Åh! Jag måste få berätta om något som var så bedårande rart att jag nästan inte kunde sluta le resten av dagen.
Jag satt på bussen på väg hem och framför mig satt det en tjej och en kille. De var inte speciellt gamla, kanske 14-16 år någonting. De var inte ett par, det syntes väldigt tydligt men det syntes också väldigt tydligt att de nog väldigt gärna ville bli ett par.
De var nämligen sådär försiktigt snuttegulliga som man nästan bara kan vara när man är i den åldern. De satt och lutade huvudena mot varandra, höll händer och var alldeles bedårande blyga. Allting var så himla gulligt för det syntes så tydligt att de tyckte så väldigt mycket om varandra, men att ingen av dem vågade ta steget.
Efter en busstur av otroligt tydliga "men kom igen nu och pussa mig!"-signaler från bådas håll som ingen av den andre plockade upp på var jag tvungen att kliva av bussen. Jag ville nästan inte. Det var ju så himla gulligt och spännande att få en liten smygkik på alldeles ny kärlek sådär.
Jag hoppas verkligen de lyckades få till en puss sen.
Jag satt på bussen på väg hem och framför mig satt det en tjej och en kille. De var inte speciellt gamla, kanske 14-16 år någonting. De var inte ett par, det syntes väldigt tydligt men det syntes också väldigt tydligt att de nog väldigt gärna ville bli ett par.
De var nämligen sådär försiktigt snuttegulliga som man nästan bara kan vara när man är i den åldern. De satt och lutade huvudena mot varandra, höll händer och var alldeles bedårande blyga. Allting var så himla gulligt för det syntes så tydligt att de tyckte så väldigt mycket om varandra, men att ingen av dem vågade ta steget.
Efter en busstur av otroligt tydliga "men kom igen nu och pussa mig!"-signaler från bådas håll som ingen av den andre plockade upp på var jag tvungen att kliva av bussen. Jag ville nästan inte. Det var ju så himla gulligt och spännande att få en liten smygkik på alldeles ny kärlek sådär.
Jag hoppas verkligen de lyckades få till en puss sen.
Vi kommer nog inte få tur med vädret
Som ni vet åker jag till Abisko/Tarfala på lördag. Vi ska vara i fjällen. För er som inte vet vad det är kan jag berätta att fjällen ligger utomhus. Och det tråkiga med det är att väderprognoserna visar på att det ska regna precis varenda dag när vi är där.
Det är ju himla trist förstås. Det är ganska så motigt att vara kall och blöt så det har jag bestämt mig för att inte bli. Jag har därför packat ullunderställ, ullstrumpor, ullraggsockar, fleeceunderställ och extra fleecetröja för att slippa frysa samt ett regnställ (plus en extra regnjacka!) för att slippa bli blöt.
Regnkläderna har jag dessutom impregnerat med så mycket impregneringsmedel att jag misstänker att vattnet kommer att vända bort från mig inom ett avstånd på ungefär en halv meter.
Jag hoppas det i alla fall.
Det är ju himla trist förstås. Det är ganska så motigt att vara kall och blöt så det har jag bestämt mig för att inte bli. Jag har därför packat ullunderställ, ullstrumpor, ullraggsockar, fleeceunderställ och extra fleecetröja för att slippa frysa samt ett regnställ (plus en extra regnjacka!) för att slippa bli blöt.
Regnkläderna har jag dessutom impregnerat med så mycket impregneringsmedel att jag misstänker att vattnet kommer att vända bort från mig inom ett avstånd på ungefär en halv meter.
Jag hoppas det i alla fall.
Fjällrävenbyxorna har fått två strykningar med GRÖNLANDS-vax också.
Men vad ska jag med alla de där friluftsprylarna då?
Nej, kaoset i mitt vardagsrum är inte ett slags klädormsförsök, inte heller ska jag ut på några scoutaktiviteter. Det är visserligen sant att jag inte tycker om att frysa, men jag tänker nog inte drälla omkring hela vintern med Fjällrävenbyxor på mig i centrala Göteborg för det. Nej, det är förberedelse-inför-fältarbete-kaos förstår ni.
Två av er gissade rätt! Mia utan blogg och Roos gissade "Norrland" respektive "till fjälls" och det är alldeles rätt.
På lördag kommer jag och mina 26 studiekamrater resa till Kiruna. Vi ska ut och göra lite fältstudier kring Abisko. Närmare bestämt peta på stenar, räkna blommor, göra glaciärdetektivarbete och borra hål i massvis med träd.
Så nu vet ni.
Två av er gissade rätt! Mia utan blogg och Roos gissade "Norrland" respektive "till fjälls" och det är alldeles rätt.
På lördag kommer jag och mina 26 studiekamrater resa till Kiruna. Vi ska ut och göra lite fältstudier kring Abisko. Närmare bestämt peta på stenar, räkna blommor, göra glaciärdetektivarbete och borra hål i massvis med träd.
Så nu vet ni.
Hit ska jag!
21 countries
HELLO EVERYONE!
Nu har ni blivit fler. Förra gången jag kollade statistiken hade jag läsare i 16 länder, men nu finns ni i 21 länder.
Det är ganska så himla fantastiskt faktiskt. Men jag har funderat lite på en sak. Google Translate i all ära men ärligt talat - översättningen är väl inte sådär himla bra? När jag har testat att översätta till några andra språk (danska, norska och engelska) har det mest bara resulterat i att jag har gapskrattat åt översättningen. Jag låter ju.. vansinnig? Jag misstänker att översättningen inte blir bättre till ryska eller malaysiska(?).
Så jag blir lite nojjig. Tänk om alla de besökarna från alla de andra länderna mest bara går in i min blogg för att skratta åt mig. "Kom och kolla! Den här snökvinnan kan inte skriva för fem öre!" och så skrattar det jättemycket åt mig och så sprids jag som något internetfenomen bortom all kontroll. Franska skolbarn kanske har mig som skräckexempel på hur man INTE ska skriva. Eller så är allting en liten konspiration från Google Analytics sida för att de tycker synd och därför har kletat dit lite siffror på random länder runt om i världen. "Klart flickstackaren ska få tro hon har 3 läsare i Kina!"
Men oavsett om ni finns eller inte så tycker jag om er. Tror jag.
Nu har ni blivit fler. Förra gången jag kollade statistiken hade jag läsare i 16 länder, men nu finns ni i 21 länder.
Det är ganska så himla fantastiskt faktiskt. Men jag har funderat lite på en sak. Google Translate i all ära men ärligt talat - översättningen är väl inte sådär himla bra? När jag har testat att översätta till några andra språk (danska, norska och engelska) har det mest bara resulterat i att jag har gapskrattat åt översättningen. Jag låter ju.. vansinnig? Jag misstänker att översättningen inte blir bättre till ryska eller malaysiska(?).
Så jag blir lite nojjig. Tänk om alla de besökarna från alla de andra länderna mest bara går in i min blogg för att skratta åt mig. "Kom och kolla! Den här snökvinnan kan inte skriva för fem öre!" och så skrattar det jättemycket åt mig och så sprids jag som något internetfenomen bortom all kontroll. Franska skolbarn kanske har mig som skräckexempel på hur man INTE ska skriva. Eller så är allting en liten konspiration från Google Analytics sida för att de tycker synd och därför har kletat dit lite siffror på random länder runt om i världen. "Klart flickstackaren ska få tro hon har 3 läsare i Kina!"
Men oavsett om ni finns eller inte så tycker jag om er. Tror jag.
Jag tror jag är lite måndagstrött
Här till morgonen har jag gjort mig själv förvånad gång på gång.
Jag har nämligen druckit kaffe ur en av mina stora rosa koppar. Det blev lite konstigt eftersom de rosa kopparna är helt perfekta te-drickarkoppar och jag brukar mest bara dricka te ur dem. Men i morse blev det alltså kaffe i koppen och det resulterade i att varje gång jag tog en klunk så blev jag hemskt överraskad över smaken på mitt "te."
Det känns som att det förklarar sig självt varför jag ville dricka kaffe ur stora koppen idag..
Jag har nämligen druckit kaffe ur en av mina stora rosa koppar. Det blev lite konstigt eftersom de rosa kopparna är helt perfekta te-drickarkoppar och jag brukar mest bara dricka te ur dem. Men i morse blev det alltså kaffe i koppen och det resulterade i att varje gång jag tog en klunk så blev jag hemskt överraskad över smaken på mitt "te."
Det känns som att det förklarar sig självt varför jag ville dricka kaffe ur stora koppen idag..
Finfrukostar gör måndagsmorgonar lite lättare
Välkommen in till mitt kaos
Mitt hem är ett enda stort kaos just nu. Inte nog med att jag inte har städat på alldeles för länge (kom och dammsug åt mig?), men nu ligger det friluftskläder och vinteracessoarer precis överallt.
Jag trampar över pannlampor, skaljackor, mössor, impregneringsmedel, underställsbyxor, Flapjacks, kängor, scouthalsdukar i flertalet olika utformingar, regnbyxor, ullsockar, Fjällrävenbyxor och jag vet inte vad. Det känns som jag strövar omkring i någon sorts vansinnig värld med alldeles för mycket funktionsmaterial som jag inte riktigt hittar ut ifrån.
Nu undrar ni väl säkerligen vad det är jag behöver alla de här prylarna till? Det kan ni få klura på en stund.
Gissa vet jag!
Allting i sista sekund
Igår efter maten gick jag och Ingo på en liten promenad. En efterrättspromenad, om man så vill. Vi var på jakt efter något gott och smaskigt som kunde trycka ner kycklingen med dess tillbehör ännu längre ner i magen.
Anyways! Vi hittade ett glasscafé. För mig är Lejonet och Björnen-glass nästan lite heligt. Sommaren känns liksom inte komplett utan att jag har varit på Lejonet och Björnen-café och ätit glass.
Nu är sommaren ganska så officiellt slut och jag är himla nöjd att jag hann äta finglass innan kalendern slog om till September. Men det är lite Ingos och min grej att alltid vara ute i sekund med allting. Inuiter som vi är.
Anyways! Vi hittade ett glasscafé. För mig är Lejonet och Björnen-glass nästan lite heligt. Sommaren känns liksom inte komplett utan att jag har varit på Lejonet och Björnen-café och ätit glass.
Nu är sommaren ganska så officiellt slut och jag är himla nöjd att jag hann äta finglass innan kalendern slog om till September. Men det är lite Ingos och min grej att alltid vara ute i sekund med allting. Inuiter som vi är.
Man kan eventuellt tro att fotografen var sockerskakig och inte lyckades ta en bättre bild. Fast det vet jag inget om för den här bilden har inte jag tagit. Det är Ingos bild.
