På den sjätte dagen återuppstod hon från Snorriket
And so it begins. Hösten och bassilusker och bakterier och snorhärvor och äckligt gojs.
En annan är ju bara människa så jag dukade under för en sjuk förkylning redan förra veckan. Jag fick liksom inte ens förvarningar i form av Det Smygande Halsontet eller Den Långsamt Ökade Snorproduktionen, utan min kropp gick ut riktigt hårt med en natts feberdrömmar för att sedan låta mig vakna upp till total utmattning och dunderförkylning. Och sedan följde flera dagar av ynklighet, matthet, snorighet, häxröst och hålla-min-sambo-vaken-hela-nätterna-hosta. Och tv-serie-tittande i oändlighet.
Men! igår fick jag nog av allt elände och bestämde mig för att det fick räcka. Så imorse när väckarklockan ringde lämnade jag den varma sköna sängen, snöt mig femtioelva gånger, tog på mig riktiga gå-ut-i-världen-kläder, snoffsade till ansiktet så gott det gick och skrek "NU GÅR VI TILL JOBBET!" till min kropp för att den liksom skulle fatta läget. Och sen gick vi (jag och min kropp) ut i det där det kalla, ljusa och skarpa som kallas utomhus.
I början verkade min kropp fatta läget ganska bra och det kändes såhär:
Men sen verkade verkligheten komma ikapp mig och min kropp och nu känns det lite mer såhär:
Om ni ursäktar mig ska jag gå och hosta lite nu. Och snyta mig. Tackochhej.
Krya på dig!!