Myaraq

En vän berättade igår att hen bara läser bloggar som handlar om sport. Och min (för jag tvingar hen att göra det), trots att det aldrig någonsin står minsta lilla om sport i den. Jag är nämligen inte speciellt mycket för sport. Det har jag aldrig varit, och det är jag inte nu heller. Inte alls faktiskt.

 

För ett tag sen ringde min pappa till mig och började prata om någon match av något slag (Fotboll? Handboll? Hockey? Pingis? Hästpolo? Jag vet fortfarande inte). Pappa har känt mig i exakt 23 år och 337 dagar så han borde faktiskt veta bättre. Så jag gjorde det enda rätta och avbröt honom.

 

My: Pappa? Pratar du sport med mig nu?

PappaMy: Nej. Jag pratar inte, jag berättar.

My: ... Det är ingen idé, papito. Jag förstår inte vad du säger.

 

För det är faktiskt ingen idé. Jag är såpass ointresserad av sport att det verkar som min hjärna bara stänger ner totalt och vägrar ta in sportrelaterad information. Jag har till exempel gått på en del olika sporter i mina dagar men jag kan inga som helst regler. Inte ens i badminton, trots att jag spelade det i flera år. Och det säger väl ungefär allt.

 

Sen är det den här lilla detaljen med att min sambo är, för att säga det milt, väldigt förtjust i sport. För att inte säga att han är besatt av sport. Helst fotboll och sånt med andra bollar tror jag men som han säger själv: "allting som går att tävla i". Ibland försöker han prata med mig om det. Och även om jag gärna skulle lyssna på honom (pga att jag tycker om honom och sådär) så kan jag faktiskt inte hjälpa att mina hjärna är totalt oförmögen att tänka på sport utan istället börjar tänka på saker som jag tycker om istället. Sånt utan bollar.