Som motpol till vuxenheten tänker jag låta barnpyntet hänga kvar i köket
Förra veckan fyllde jag 25 år. TJUGOFEM. Det är liksom.. mycket. Det är vid 25 det känns som att det är slut med att vara ungdom och faktiskt bli vuxen "på riktigt".
Trots att jag bor i ett gult litet radhus i en liten stad strax utanför en stor stad, har fast jobb och längtar hem till soffan och Let's Dance på fredagarna har jag inte riktigt kunnat greppa att jag är sådär vuxen. Faktiskt så känner jag väl mig så ovuxen att min 25-årsfest råkade bli mer likt ett kalas för en 2,5 åring med vimplar och ballonger och tårta. Mina vänner skrattade åt mig och mitt barnkalas och sa att jag bara försöker förneka min vuxenhet. Att jag är megavuxen fast jag inte låtsas om det. Medvetet eller inte.
Jag vill alltid ha rosa och vita ballonger i mitt hem
Men igår kväll när jag skulle plocka ur en tvätt ur vår tvättmaskin och jag oroade mig för hur märkligt den har börjat låta och vad det kommer kosta att köpa ny, slog det mig - jag är ju faktiskt vuxen-vuxen nu. Med vuxna tråkbekymmer och en laddning förnuftigt tvättad tvätt.
Hu så otäckt!