Myaraq

”Blattehora!”. Ordet kastades mot min rygg. ”Blattehora!”. Jag var på centralstationen kl 17:21 på en onsdag och jag blev kallad blattehora. Av någon som inte känner mig. Av någon som var lite full. Av någon som var arg på mig.

 

Han var inte arg på mig från början, när han kallade mig för lilla stumpan. Han blev arg när jag satte ner foten. Han blev arg för att han inte kunde komma undan med att bete sig som ett svin och kalla någon han inte känner för ”lilla stumpan”.

 

För jag sa ifrån. Jag är ingen liten stumpa. För jag vände mig om och tog ett steg emot honom och sa ifrån. Han blev arg på mig för att jag kallade honom för ”lilla stumpen” och för att jag sa att jag ville bära honom till världens ände. För att jag ville lämna honom där, vid världens ände, för att få slippa honom. Det var då han blev arg. Och det var då han kallade mig för ”blattehora”. Fast det gjorde han först när jag hade vänt mig om igen och börjat gå. För nu hade jag sagt mitt och jag vill inte ens prata med sådana där. Det var då han kallade min rygg för blattehora och det var då han fick sista ordet.

 

Jag vände mig inte om igen. Min rygg blev kallad blattehora men jag vände mig inte om igen. För jag orkade inte. För jag ville inte prata med honom mer. För den här gången kallade han mig något som fick mig att skämmas. Han hade sagt nedvärderande och sexistiska saker till mig men det var när han kallade mig för ”blattehora” som jag skämdes. Han fick mig att skämmas och det är det värsta. För det är han som ska skämmas.