Om det här med att springa

Jag är ingen löpare. Det beror på lite olika saker. Dels beror det på att jag inte har kenyanskt löparanlag med dithörande långa slanka ben utan istället har begåvats med korta små eskimåben. Och sen hade jag sån tur i genlotteriet att jag fick astma också och det brukar sluta med att jag inte kan andas, låter som en stressad åsna och får panik när jag försöker springa.
 
Som mest har jag sprungit 4 km utan att stanna och då vill jag inte ens prata om hur lång tid det tog... För att vara ärlig tycker faktiskt det är så fasligt himla jädra tråkigt att springa så blir det liksom inte av att jag gör det speciellt ofta. I alla fall inte så ofta som jag kanske borde. Och speciellt så ofta som jag borde om jag vill ta mig igenom ett lopp någon gång.
 
För det är ju så folk gör när de börjar springa - man börjar lite lugnt och sedan anmäler man sig till ett litet mysigt lopp. För att det är bra att ha ett mål att jobba emot och peppa sig och sådär.
 
Så det är precis vad jag har gjort. Anmält mig till ett lopp alltså. Men jag skulle ju kanske ha börjat med Vårruset eller Knattelöpet eller ens bara den där mysiga skogsslingan på några kilometer. Och kanske inte fläskat på och anmält mig till frekking Göteborgsvarvet 2013!
 
GÖTEBORGSVARVET! Hur tänkte jag? "Jahaja, Lilla My. Eftersom du aldrig har sprungit och inte ens kan springa så kan du ju börja med ett HALVMARATON! Lycka till med det. Hadegötthejdå."
 
Ibland undrar jag om min hjärna eventuellt hatar mig.
 
I huvudet på My | |
#1 - - Magnus:

Hm, en dryg månad till dess, va? Det är en utmaning med asastort U. :)

Upp