Var det verkligen nödvändigt?
Oftast så gillar jag min hjärna. I natt gjorde jag det inte. Jag vaknade nämligen vid tresnåret i natt och kunde inte somna om. Bäst som jag låg där och fundilulerade så bestämde sig tydligen min hjärna för att jävlas med mig. "Åh!" sa den till mig "Vet du vad som skulle vara kul att tänka på? Monster."
Det finns söta monster, och så finns det mycket osötare monster än dessa
Allvarligt talat, hjärnan. Jag är en vuxen kvinna nu. Det funkar inte att ligga i ett becksvart rum och inbilla sig monster under sängen när man är 22 (och ett halvt) år. Det förstår du väl? Så var det där lilla påhittet verkligen nödvändigt?
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Hahaha. Åh. Vad sött.
Du kommer aldrig bli för gammal för monster!
Postat av: AnnaWK
Sådär gör min hjärna också när jag minst anar det. Typ när jag borstar tänderna och precis sköljt munnen och ska titta upp i spegeln igen. DÅ får min hjärna ibland för sig att det ska stå ett monster bakom mig. Vågar ju fasiken inte titta i spegeln efter det.
Trackback
