Är det bara jag som tycker det här är lite...
Är det bara jag som tycker det här är lite elakt och väldigt bisarrt? Frun är inte ens död ännu men står ändå med på gravstenen. Hur tänkte de där? "Nu när vi ändå ska gravera stenen kan vi lika gärna kasta på damens namn också. Hon kolar väl snart hon med." Vad är nästa steg, att försöka gissa årstalet?
Men usch, jag skulle inte vilja ha mitt namn på en gravsten innan den tiden var inne!
Min farmors namn står på farfars gravsten, utan att vara det minsta död. Lite tokigt kan jag tycka också.
Jo och ännu märkligare är att det enda sättet hon blir ihågkommer är som någons maka. Blä!
Och tänk om makan hinner gifta om sig och vill ligga bredvid sin nya man...
En del vill ha det så där, jag tycker det är lätt sjukt. Och ibland tänker jag också skenheligt-"se på mig, en så sörjande änka jag är"!!!
undra om hon själv ville det?
"äh det blir billigare så och jag ska ju ändå dö snart.... bäst att spara barnen lite tid"?
Att utrymme är lämnat på stenen för en till känns för mig som om det räcker gott och väl.
Eller så är det någon som saknar sin andra hälft så att hon längtar till den dagen hon ska ligga bredvid.
Eller kanske de bara glömde bort när tanta dog, hon låg så länge utan att någon hittade henne. Who knows.. ;)
Hej , Vilken fin och underbar blogg , Kul med den grönländska touchen.
Det där att man graverar in namnet i förväg är jättevanligt där jag kommer ifrån ( Serbien och Polen ) dock inte makan.
Man brukar ha familjegravar med efternamnet som synligast och sedan bara förnamnen.
Det är också helt normalt att man anger yrket folk hade när dem levde.
Ibland står även flicknamnet ( efternamnet man hade som ogift kvinna ) med. Men bara ibland.
Jag tycker det kan kännas olustigt när man ser att de lämnat plats för att skriva ett namn till men att faktiskt skriva ut namnet är too much för min smak. Tänk om tanten dessutom går och kärar ner sig i någon på ålderdomshemmet och gifter sig med honom...?
