Ett inlägg om saknad
Min skrivbordsbakgrund på jobbet är en bild på mig och min storebror, tagen sommaren för 2 år sedan. Min kollega och jag har tyvärr den där ledsamma sorgen gemensamt då hon ganska nyligen har förlorat sin mamma. Hon såg min bakgrundsbild och frågade hur jag orkade ha den bilden framför mig varenda dag. Jag svarade att jag är rädd att min storebror ”dör lite till” om jag inte gör så, om jag inte har den bilden där så att jag kan se den varje dag. Min kollega sa att hon förstod precis hur jag menar.
Det är snart ett år sen min storebror dog och det har inte gått en endaste dag utan att jag har tänkt på honom och saknat honom. Även om det gör ont och är jobbigt så är jag ännu mer rädd för att jag en dag skulle märka att jag inte saknade honom. Det skulle kännas hemskt, mycket hemskare än dagen han dog. För om jag inte skulle sakna honom skulle det vara som att han aldrig funnits och det är ungefär en miljon gånger värre än att han har funnits men inte finns längre. Så jag tänker ”spamma” mig själv med min storebror varje dag i resten av mitt liv. Så att han är med mig, någonstans i alla fall.
Min fina storebror ♥
Så kommer det att komma dagar då du inte saknar. Då livet snurrar på med annat. Få inte dåligt samvete då utan njut. Jag vet också att det kommer att komma dagar då saknaden slår klorna i dig igen efter lång, lång tid.
Jag förlorade min mamma 1979. Då var jag 17 år. Jag saknar fortfarande men inte medvetet alltid.
<3
Una furtiva lagrima - en skjult tåre. Den kommer til å følge oss resten av livet.
Fina tankar. Man glömmer så mycket när man inte längre ser, hör, känner personen. Låt bilderna synas. Det är bättre att minnas och sakna, än att glömma och låta de man älskar försvinna.
Fint.
Och du gör så rätt.
Jättefin bild på bror. Fin som du.
Jag vill fika dej. I juli. I göteborg!
Helt rätt. Jag har morfar och jag som bakgrundsbild på mobilen!
Du tänker fint. Och starkt.
Jag vet precis hur du känner, och då menar jag precis. Min storebror som är ett år och fyra månader äldre än mig, på dagen till och med, dog 4 maj i år. Han dog bara 21 år gammal, och det gör så ont, varje dag.
Och jag är också rädd att glömma, eller inte sakna. Det får som inte hända. Jag bär min brors halsband varje dag nu, och stenvägrar att ta det av mig. Och om det mot förmodan någon gång skulle gå sönder, ja, då har jag ett till av hans halsband.
AMANDA Vad fint du skriver. Min storebror blev bara 22 år. (Han var 1 år, 4 månader och 3 dagar äldre än mig) Det känns helt löjligt att storebröder ens kan dö, för de är ju liksom storebröder. De kan ju allt och det är meningen att de ska kunna allt. Min storebror kunde allt. Jag tycker du ska bära din brors halsband så mycket du vill. Jag har bilder på honom överallt och så har jag en av hans tröjor som jag går och luktar på när jag behöver honom. Jag är förresten säker på att våra storebröder vet att vi älskar dem. Och de vet att vi alltid kommer att älska dem. Kram till dig!
jag förlorade min bror för 16 år sedan, jag var bara tre år och har inte många minnen av honom, men de jag har är mycket starka. Han räddade alltid mig från de stora elaka killarna på dagis, vi hade ett väldigt starkt band till varandra. Jag förstår exakt din känsla, jag har en minneshylla i mitt rum med bilder på honom och hans grejer, och har honom som bakgrundsbild på mobilen, för han var så godhjärtad och fin och han är värd att bli ihågkommen. Gråter när jag läser det här och alla kommentarer, blir ledsen att det är fler som känner samma smärta som jag. För som du säger, storebröder ska inte dö, jag saknar min varje dag.
Jag saknar min bror, mer än något annat, någonsin.
Han skulle inte dö, han skulle inte lämna mig. Och jag är så förbannat jävla arg på honom för det. Vi hade planer att åka in till stan dagen efter att han dog, och ta en kaffe på ett cafe för att sedan köpa inlines till honom och åka tillsammans. Mina inlines står fortfarande oanvända.
I brist på bättre ord i mitt egentligen stora vokabulär så: Det suger jävligt hårt.
Vi försökte få hans begravning så fin som möjligt, som han ville ha den. Men det är så svårt, för han hade ju inte precis berättat hur han ville. Han skulle ju inte dö.
Och jag kan inte trösta mina föräldrar heller, dom har förlorat sitt barn. Jag kan liksom inte göra något åt det.
Det gör så ont, att ha förlorat en del av mig. Min bror var min bästa vän. Fast jag var yngre gick vi alltid i samma klass, eller årskurs. För jag vägrade att inte gå i skola med honom då jag var yngre. Vi tog alltid våra dagis och skol kort tillsammans, för vi var bästa vänner. Då min bror var ledsen eller glad, eller vad som, så ringde han mig. Vi satt på balkongen och pratade. Då han mådde dåligt satt jag vaken hela natten med honom.
Det som gör mest ont, förutom att han är borta, är att jag aldrig mer kommer få prata med honom. Krama honom. Se honom växa upp och bli den underbara man han skulle ha blivit.
Jävla skit. Vilken jävel, bara dö sådär. Det är inte okej.
Förlåt att jag dumpar allt det här på dig. Jag har läst din blogg i typ två år, men aldrig kommenterat förut. Men på något sätt är du den enda som jag tror kan förstå. Plus att du är söt. Så det gör ju som saken lite bättre det också.
Kram.
