myaraq

Jag är ju som bekant inget stort fan av det här med att ta sprutor eller övriga nära döden upplevelser som innebär förhöjd risk för dylikt. En vit rock räcker för att få mig att bli lite illamående, om man säger så. Gissa då vad jag känner när jag vet att någon, inom en nära förestående framtid, tänker hugga en nål i armen på mig...

Men idag skulle jag ändock utsätta mig för dessa hemskheter eftersom det var dags för mig att ta min tredje och sista hepatitB-spruta. Jag är ju hemskt spruträdd och det vet vaccinationssköterskan mycket väl om, så de senaste gångerna jag varit hos henne har det gått relativt bra. Hon är snäll. Problemet var bara att det inte var "min" stickerska som kom ut i väntrummet och ropade mitt namn.

Jag reagerade väldigt vuxet och fick ur mig "nej! du är inte hon som brukar sticka mig" och började gråta redan i väntrummet.

Som tur var daltade hon inte så mycket med mig utan stack mig ganska raskt i armen medan jag snyftade lite grann mot Linnea utan apostofs axel. Sen smällde hon på ett plåster och så var jag klar. Och trots att jag började min tisdagmorgon med att grina så känner jag mig rätt jädrarns bra ändå. Så det så.

Jag vet inte om det är tröst eller belöning, men ett glas rödvin har aldrig skadat. Speciellt inte på en tisdag när man har ens äldsta (alltså inte som i gammal, utan som i ha haft längst) väninna på besök från Ungern.