myaraq

En gång för många år sedan satt jag till bords hemma hos Linnea utan apostrof. Kort sagt skiljde sig våra respektive kulinariska vanor åt med flera tusen mil. När jag växte upp med att sitta och suga märgen ur diverse benbitar som jag hittade simmandes omkring i min soppa åt Linnea utan apostrof med familj till exempel kronärtskockor.

Det var också dessa kronärtskockor som serverades just denna dag då jag satt med vid bordet hemma hos min "extrafamilj." Jag hade aldrig sett en kronärtskocka, än mindre ätit en så när jag såg på min tallrik var jag mer än lovligt skeptisk.

My: Öhh.. Nea.. Det ligger en blomma på min tallrik.

Här bröt familjen ut i ett ganska så intensivt (men mycket hjärtligt) skratt. Linnea utan apostrof var den första att hämta sig och talade om för mig att jag skulle äta kronärtskockan. Jag trodde fortfarande att de bara skämtade med mig och fortsatte tro så tills de visade hur jag plockade bladen från "blomman", kletade in den i smör och salt och satte tänderna i den.

Den här historien roar fortfarande mig och hela Linneas familj, så jag tänkte att den kanske också kunde roa er.

Jag har inte ätit kronärtskocka sedan dess, förresten. Fast jag ska erkänna att det var väldigt gott.

Inget man vanligtvis äter på Grönland